LitteraturMagazinets recension
av Urskilja oss, Sara Mannheimer
Språklig labyrint om frigörelse
I ”Urskilja oss” beskriver Sara Mannheimer hur hon på en tågresa mellan Stockholm och Göteborg arbetar med förhållandet till sin mor. Den som har förväntat sig en rak analys av sakförhållanden och känslor som har påverkat blir besviken. I boken får vi får följa berättarens språkliga kamp med att gripa tag i det förflutna och det närvarande. Mycket sker på metanivå.
Författaren ingår en självbiografisk pakt med läsaren genom att låta huvudpersonen kallas Sara. Berättaren har också gett ut Sara Mannheimers två tidigare romaner ”Reglerna” och ”Handlingen”. Och likt författaren driver hon en glashytta.
Vad är det då för tid och miljö hon växt upp i? Det är sjuttiotal, det är intellektuella föräldrar med ett progressivt synsätt – som man sade då. Sara bor med modern i kollektiv, modern engagerar sig politiskt. Fadern försvinner ut i världen. Han skapar ingen skuld hos Sara. Hans frånvaro blir ett slags frist. Han har ingenting att kräva.
Huvudtemat, vilket antyds av titeln och omslaget, är symbiosen med modern. Hur ska den uppväxande Sara lyckas särskilja sig och stå upp mot moderns vara-nära-strävan? Är modern missnöjd med Saras kärlek till henne? Det verkar finnas ett bottenlöst behov av bekräftelse. I tonåren prövar Sara självsvält för att få kontroll och skilja ut sig från mammans och omgivningens krav.
Den romantiska föreställningen om frihet krockar med de genetiska rötterna. ”Är vi inte redan inskrivna i den mening som alltjämt författar verklighetens gränslösa text?” Vad betyder detta? Verkligheten som text. Det var inne ett tag att se allt som text. Men vad tillför det egentligen här?
Vidare: ”Allt detta vi upprepar och för vidare men till varje pris vill förändra, som i sin hjälplösa angelägenhet bildar liknande figurer, fast som negativ, tomrummets tydliga form, allt det som inte, men som just i sin frånvaro blir massivt.” Det första ledet är klart, men jag går vilse i fortsättningens jämförelser och negationer.
Jag får jobba med att extrahera ur texten vad den handlar om. Välvilligt kan jag kalla den prosalyrisk. Själv benämner författaren sitt språk ”poetiserande drivbänksrealism”. Men det bottnar inte i det konkreta. Det blir för mycket abstraktion en hel roman igenom. Så här onödigt mycket vill jag inte jobba med ett ämne som har hög angelägenhetsgrad för mig och för många andra.
Mottagen: 3 oktober 2016
Anmäl textfel
