Recension
av Tillbaka till henne, Sara Lövestam
Om kärlek, feminism och rösträttskamp
Ett par skor, ett par glasögon, en brosch och en linjal är fyra föremål som spelar stor roll i den här berättelsen. Den ena av bokens huvudpersoner, Hanna, kommer över alla fyra föremålen av en slump. När hon väl har alla fyra i sin ägo kan hon inte komma ifrån tanken på att föremålen skulle påverka henne. Trots att hon fick dem på helt olika sätt känns de som att de tillhört en person från början. Fast besluten att ta reda på var föremålen kommer ifrån tar Hanna ledigt från sitt trista jobb på Arbetsförmedlingen och ger sig ut på en jakt som tar henne över halva Sverige.
Samtidigt får man följa Signe – en lärarinna som i början på 1900-talet kämpar för rösträtten och för att lärarinnor ska tjäna lika mycket som lärare. När rösträttskämpen Brita Löfstedt anländer till den lilla staden Tierp, där Signe bor, har hon även med sig Anna. Anna är som en frisk fläkt i Signes liv. De blir snabbt förälskade i varandra, trots att de vet att tidensandan innebär att de aldrig kommer kunna vara tillsammans.
När Hanna hundra år senare letar efter de fyra föremålens ursprung leds hon snart till Signe och historien om henne och Anna.
Här har vi det igen – onödigt vetande, aka min bästa vän. Det är dessutom inte den enda utav mina favoritingredienser. Tillsammans med lite historia, lite feminism, lite sexuell frihet och tidigt 1900-tal skulle man kunna tänka sig att det vore perfekt för mig.
När jag började läsa var jag först oerhört negativt inställd till det höga sidantalet. Det var sådär så att det genomsyrade hela läsningen och jag inte kunde koncentrera mig på berättelsen bara för att jag vara så missnöjd med de många sidorna. Dock är det ju nästan självklart att det behövs 583 sidor när dels historien om Hanna ska berättas, dels historien om Signe. Hannas historia går inte heller endast ut på letandet. Samtidigt som hon letar efter ursprunget till sina fyra föremål ska hon försöka hålla uppe och helst lappa ihop ett förhållande som borde ha tagit slut för länge sedan. Det är egentligen två böcker i en, med den lilla detaljen att berättelserna faktiskt är sammankopplade.
Tidigare har jag läst "Udda" av Lövestam, som jag gillade väldigt mycket. Jag tycker att den här var ännu bättre – trots att jag tycker att hon misslyckas lite med att skapa de stämningar jag hade önskat. Stundvis var den något seg, men över lag är den innehållsrik. Längden passade boken – trots mitt tvivel i början. Böcker av det här slaget har jag svårt att få nog av!
Mottagen: 27 mars 2012
Anmäl textfel
