Recension
av Tillbaka till henne, Sara Lövestam
En historisk roman som får en att skratta högt
Hanna är en deprimerad AMS handläggare. Av en osannolik slump får hon tag i ett par skor, en trälinjal, ett par gamla glasögon och en silverbrosch. Hanna ser inget värde i dessa föremål, vilket inte är särskilt konstigt, Hanna kan inte se värdet i något alls. Hon är grundligt trött på sitt arbete, sina arbetskamrater, sin pojkvän, sin mamma som alltid hittar fel hos henne, sin syster som inte ett enda grått hårstrå, trots att hon borde ha det… Hanna är trött på det mesta. Föremålen är helt värdelösa utom skorna förstås, som är oväntat snygga….Hanna sätter på sig dem och känner sig plötsligt lite snyggare. De andra föremålen då? Varför är de här? Försöker de säga henne något?
Signe är en folkskollärarinna i Tierp år 1906. Signe är heligt förbannad. Hennes lön är mycket lägre än lärarkollegan Anders. Demokratin gäller uppenbarligen inte alla. Så får Signe tillfälle att höra på kvinnosakskvinnan Brita Löfstedt. Signe börjar arbeta för att rösträtt ska gälla även för kvinnor. Dessutom blir hon förälskad för första gången.
Hannas och Signes liv och historia börjar tangera varandra.
Det här är en historisk roman om rösträtt, idealism och komplicerad kärlek. Redan i sin förra roman, I havet finns så många stora fiskar, visade Lövenstam att hon kan konsten att berätta en spännande historia med intressanta personbeskrivningar, inte minst av barn. Men den här boken är också otroligt bra skriven. Det är inte ofta man läser en författare och hela tiden finner nya, intressanta uttryck. Eller vad sägs om meningen :”Hon höjde på ögonbrynen och fick kraft från fotsulorna”.
Det här är en bok man bör köpa eftersom man hela tiden vill stryka under intressanta formuleringar. Till slut; boken är skratta-högt-på-tunnelbanan-och-få-underliga-blickar-rolig.
Mottagen: 21 augusti 2012
Anmäl textfel
