LitteraturMagazinets recension
av Den första lögnen, Sara Larsson
Blek debut om viktigt ämne
Det mesta som skapar en stark läsupplevelse saknas i Sara Larssons debutroman "Den första lögnen".
Visby 1997. 16-åriga Josefin utnyttjas sexuellt av tre skolkamrater på en fest. Målet prövas i domstol, men de åtalade frias. Tretton år senare gör sig händelsen åter påmind då de tre männen kontaktas av en mystisk person som tycks veta allt om vad som hände den där kvällen, och dessutom hotar avslöja alltihop.
I sin debutroman "Den första lögnen" har Sara Larsson tagit sig an ett viktigt och aktuellt ämne, nämligen rättsväsendets attityder vid våldtäktsmål. Det är en bok som behövs, ett ämne jag gärna ser lyftas, och när jag läser baksidestexten önskar jag innerligt att mina förhoppningar ska infrias. Men tyvärr gör de inte det. I den genre som Larsson ger sig in i är det nödvändigt att ha en unik idé, ett knivskarpt manus, ett rikt språk och trovärdiga karaktärer. Annars är det lätt att man drunknar i det hav av spänningsromaner som finns på marknaden. Larssons idé är bra och inrymmer stora möjligheter, men för mig stannar det där.
I boken får vi följa Jonas, Oskar och Rikard, som efter händelsen i Visby 1997 gått åt skilda håll och idag lever sina liv mer eller mindre opåverkade av det förflutna. Vi får också ta del av Josefins tankar och känslor i regelbundna tillbakablickar. Till kvällen då hennes liv raserades, till de traumatiska dygnen efteråt och till rättegången då hennes förövare friades. Det finns potential i de tvära kasten mellan dåtid och nutid, liksom i beskrivningarna av två sidor i ett rättsfall. Där vilar utan tvekan något intressant. Men berättelsen kommer aldrig igång, och i min läsning kommer jag snart underfund med vad det beror på.
Det saknas lager i texten, och nästan helt metaforer. Det finns inga målande miljöbeskrivningar, inga detaljerade personporträtt. Texten blir platt, författaren alltför synlig. Larssons vilja att berätta om något angeläget överskuggar helt den skönlitterära aspekten av historien. Vad som hade kunnat bli en stark debut blir istället en slätstruken historia som passerar relativt obemärkt. Jag hade önskat en större dynamik, fler nyanser. Men plötsligt är boken slut, och jag får konstatera att läsningen inte blev den starka upplevelse jag hade hoppats.
Det finns också brister i hur karaktärerna i boken porträtteras. De är inte helt trovärdiga. Jag vill så gärna förstå dem, sympatisera med dem, känna någonting överhuvudtaget för dem. Men de många stela och orealistiska replikerna står i vägen. Att skriva dialog som flyter är en konst. När det inte gör just det, blir läsningen hackig och berättelsen svårgenomtränglig.
Som läsare vill man få utrymme att tolka själv, men Larsson tar alltför mycket plats själv i texten. Jag blir gång på gång påmind om hennes närvaro, när jag hellre skulle vilja att texten stod på egna ben. De skickligaste berättarna är osynliga, håller sig i skymundan. De vågar röra sig bortom de plattityder och klyschor som så lätt kan förstöra en bra text. Dit har Larsson en bit kvar.
Mottagen: 31 januari 2015
Anmäl textfel
