Recension
av Kast med liten kniv, Sara Kadefors
Sara Kadefors briljerar
Att Sara Kadefors obehindrat förmår att röra sig mellan barn- och vuxenvärldar har hon bevisat förr men i sin nya och tredje vuxenroman så blir detta tydligare än någonsin.
"Kast med liten kniv" handlar om Jonas, en man i yngre medelåldern, som lever ett vanligt familjeliv med fru och barn i Göteborg. Jonas är till synes en väl fungerande pappa och make men som många av oss andra så bär han på erfarenheter och minnen som trycks undan genom hårt arbete och, som i Jonas fall, ett maniskt engagemang som tränare i dotterns handbollslag. Han kastar sig mellan jobb och handbollsträning på ett sätt som gör att han inte hinner eller behöver ta in att det finns sprickor i fasaden.
Av en slump så får Jonas höra någonting som sätter hans värld i gungning och scener ur hans barn- och ungdomstid börjar bubbla upp ur hans undermedvetna och pocka på uppmärksamhet.
Frågorna som outtalat ställs i boken är: kan man komma undan det svåra och svarta genom att lägga locket på och är det möjligt att leva ett fungerande liv utan att hantera rädslor och sorg som man bär på men trycker undan?
I boken får vi följa Jonas under två perioder av hans liv; hans tidiga tonår under mitten av åttiotalet och som pappa och make drygt 25 år senare. Jag brukar bli irriterad när jag läser böcker som pendlar mellan olika tidsperioder, i synnerhet om de växlar så tätt som i vartannat kapitel och så känner jag även för Kadefors till en början. Just som man börjat känna ett engagemang och nyfikenhet för den 14-årige Jonas så kastas man in i den medelålders mannens vardag. Jag blir också till en början irriterad över den så socialt obegåvade huvudpersonen som inte verkar ha någon som helst känsla för hur man beter sig i olika sammanhang, men i takt med att jag lär känna Jonas så vävs allting så skickligt samman att jag börjar känna en ömhet för den stackars mannen. Han börjar ta sig in i mitt hjärta och min mage och jag börjar förstå honom på riktigt.
I detta ligger en av Saras mest fenomenala sidor: hon har en förmåga att få mig som läsare att komma romanfigurerna så nära in på livet att vilken tokdåre som helst går att förstå. Alla har sin egen bevekelsegrund till hur man lever sitt liv och vilka val man gör. Ibland blir det obehagligt. Man inser att vem som helst av oss kan hamna i en situation där vi gör val eller beter oss på ett sätt som man aldrig skulle tro om sig själv. Vår inre erfarenhet i kombination med yttre omständigheter kan ge oväntade och inte alltid så lätta vändningar i livet.
Handlingen i boken är bitvis ganska tung att ta in. Det finns mycket svärta och jävelskap som får mig att fundera över vad jag själv väljer att skjuta undan och på hur jag hanterat mina egna sorger och motgångar. Vad som gör det lättare är att Kadefors helt och hållet utelämnat psykologiska tolkningar och det är en befrielse. Hon skriver ingen på näsan utan låter knappt antydda detaljer ge läsaren tolkningsutrymme för att förstå den komplexa helheten. Det är så skickligt gjort att jag undrar hur det går till; att låta läsaren förstå tillräckligt mycket genom minsta möjliga förklaring i texten - hur hittar man det perfekta dragläget?
Dialoger är Sara Kadefors absoluta styrka. De känns så autentiska att man ibland får känslan av att hon smygbandar samtal på fester och hemma i köket hos folk och sedan transkriberar dem direkt in i handlingen. Det spelar heller ingen roll om rösterna är manliga eller kvinnliga, en tonårings eller en åldrings och det är just den förmågan som gör att både hennes vuxenromaner och barnböcker känns trovärdiga, även om handlingarna ibland är något skruvade.
Det finns ingenting sökt eller affekterat i Sara Kadefors författarskap. Hon skriver rakt, ärligt, intuitivt och lagom känsligt. Hennes förmåga att hitta den rätta nivån gör att det aldrig känns snaskigt eller sentimentalt men inte heller okänsligt eller distanserat.
Att sitta och leta fel i "Kast med liten kniv" är bortkastat. Det finns egentligen inget att anmärka på. Om man orkar med att ta in lite av livets svarta och svåra så bör man göra det i sällskap med Sara Kadefors.
Mottagen: 2 september 2012
Anmäl textfel
