Recension
av Aphuset, Sara Gruen
Blottlägger likheter mellan människa och apa
Sara Gruen skriv om livet som det är. Komplicerat och intressant. Olika sorters människor som möts och påverkar varandras öden.
Huvudpersonen Isabell Duncan är en forskare. Just nu forskar hon i ett språklaboratorium där objekten är dvärgschimpanser. Hon ser dem mer som sin familj en den så kallade familj hon delar samma blod med.
Isabell är förlovad och lycklig i sitt arbete när olyckan plötsligt är där. Någon eller någon spränger laboratoriet, Isabel blir svårt skadad och aporna blir befriade. Om man nu kan kalla det befriade att släppa lös djur som levt skyddat i en storstadsmiljö…
John Thigphen ser sin chans eller kanske sin enda chans att rädda både äktenskap och arbete. Han har intervjuat Isabell innan olyckan och måste nu övertyga henne att han inte är som sina blodsugare till kollegor.
Ingen kan tala om för Isabel, som är mer oroad för schimpanserna än sig själv, vart de håller hus. Så svårt borde det inte vara att hitta schimpanser i en stad?
Plötsligt annonseras en ny reality show. Tittarna får se Aphuset live, där Isabells familj blir allt mer förödmjukade. Tittarna får om de betalar för det skicka dit både sprit och andra dumma påhitt.
Isabell måste rädda dem från deras förnedrande tillvaro. Hon tar hjälp av en kvinna som legat med hennes fästman, en grönhårig temperamentsfull vegan och journalisten John.
Sara Gruen ger en unik skildring ur apornas värld. Den väcker tankar om relationen mellan människan och djur. För när det kommer till kritan är vi mer lika än de flesta vill erkänna.
Det är en spännande roman med intressanta både komplicerade och naturliga karaktärer. Gruen skriver inte om romantiserade västerländska föreställningar varken om varken hur kärleken ska se ut eller om det perfekta familjelivet.
Mottagen: 22 maj 2012
Anmäl textfel
