LitteraturMagazinets recension
av Vei. Bok 1, Karl Johnsson
Klassisk hjältesaga i modern tappning
”Vei – bok 1” som är berättad av Sara Bergmark Elfgren och tecknad av Karl Johnsson är den första boken av två om kämpen Vei från Jotunheim.
En bra bit ut från land räddas en ung kvinna från drunkningsdöden av besättningen i ett vikingaskepp som under ledning av en prins med storhetsvansinne söker vägen till Jotunheim. Kvinnan heter Vei och fastsurrad vid masten förtäljer hon hur de ska ta sig dit. På natten inleder hon ett samtal med prinsens lojale följeslagare Dal, en muskulös ung man med stort blont hår i långa flätor.
Den första boken om Vei är inget hastverk. Sara och Karl har arbetat med Vei i fem år och serien har gått som följetong i magasinet Utopi men det är en om- och genomarbetad version av den ursprungliga som nu ges ut i ett påkostat format med hårda pärmar och bläddervänliga sidor. Det märks att skaparna känner både Vei och Dal väldigt väl, och att de ägnat mycket tid åt världsbygget av Jotunheim.
Till skillnad från i stort sett alla skildringar som rör nordisk mytologi utspelar sig den första boken om Vei alltså i Jotunheim, jättarnas boning. Av förklarliga skäl är Jotunheim mycket stort – framför allt för Vei och Dal och deras likar. Två jättar på vandring avbildas, det är en kvinna och en man. Deras hud är blågrå till färgen, de har horn och svans, är endast iklädda varsitt höftskynke och har fyra bröst var. Grantopparna når dem ungefär till axelhöjd och de böjer dem lika bekymmerslöst som människor som går i högt vass. Jotunheim är varken ett patriarkat eller matriarkat och jättarna dyrkas av sina människor, men bara till en viss gräns.
De kända asagudarna är med på ett hörn, främst i egenskap av blodtörstiga, småaktiga och egocentriska antagonister till jättarna. Oden ägnar sig åt maktmissbruk, en androgyn Loke uppträder i olika skrudar och en frodig och barbröstad Freja ägnar sig åt trolldomskonst i ett romerskt bad, omgiven av sina katter som slaktat olika smådjur. Djurens blod matchar blombladen som ligger utströdda runt badet och i ett hörn sitter hennes bror Frej med ett vinkrus.
Karl Johnsson tar sig an varje scen från träffsäkert filmiska vinklar. Han utnyttjar serieformatet till max och byter ständigt perspektiv. Figurerna avbildas än snett uppifrån, än snett underifrån. Ibland kommer blicken nedifrån havets djup, ibland från trädens toppar, från foten av en gigantisk trappa, från en jättes axel där en mycket ung Vei med blomsterkrans i håret står mitt i ett dödsskallehalsband och håller sig fast i sin jättes ringprydda öra medan hon betraktar sin flock, eller från åskådarraderna till en arena där en mycket ung Dal precis fällt en stor best i ett slags gladiatorspel.
Den fridsamme och foglige Dal har trots kylan knappt någonting på sig. Hans nästan nakna och väldigt muskulösa kropp täcks av röda ärr i form av runor. Han har ett blodigt förflutet och uppvisar blind lojalitet till vikingaprinsen på skeppet. Det ligger något våpigt och nästan lite korkat över honom fastän han varken är det ena eller det andra. Vei å sin sida är närapå onaturligt stark och uppvisar ett brett känsloregister. När det hettar till mellan dem är det inte konstuerat efter "den manliga blicken" utan efter Veis blick. Är det någon som genomgående klär sig "utmanande" så är det Dal, och sällan har jag sett så många nakna kvinnobröst i en osexualiserad kontext.
Det är med de enskilda komponenterna som Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson förvandlar ett i grund och botten ganska okomplicerat actionäventyr till omistlig och spännande läsning.
Mottagen: 14 april 2017
Anmäl textfel
