LitteraturMagazinets recension
av Jag ska egentligen inte jobba här, Sara Beischer
Feelgood-bok med allvarlig botten
Bli inte förvånad om denna bok blir film. Att läsa Sara Beischers charmiga debutbok ”Jag ska egentligen inte jobba här” är som att se en riktigt bra dramakomedi. Jag snyftar, skrattar och ryser om vartannat och håller tummarna hårt för att huvudpersonen ska välja det rätta.
Skådespeleri är också en röd tråd i själva berättelsen. Huvudpersonen Moa är 19 år drömmer om ett liv inom teatern. Men när hon flyttar till Stockholm från småstaden för att förverkliga sin dröm måste hon ta ett annat jobb för att försörja sig. Utan hur hon riktigt vet hur det går till blir hon timvikarie på Liljebackens äldreboende.
Sara Beischer beskriver fint hur hennes tafatta och lite godtrogna huvudperson krockar trefalt – med den hårda opersonliga storstaden, med den råa verkligheten inom äldreomsorgen och med den extremt tuffa skådespelarvärlden. Hon golvas gång på gång – men reser sig upp och blir så småningom starkare.
För alla oss som också någon gång varit naiva, tafatta och bortkomna blir Moa en hjältinna. Vi jublar med henne när hon till slut står där med rakare rygg.
På ett plan är det alltså en riktig feelgood-bok Sara Beischer har skrivit. Men det finns ett allvarligt djup. Det är absolut inte klibbigt sockersött. Beskrivningen av vardagen inom äldreomsorgen är som en knytnäve i magen. För oss jobbar eller har jobbat där är igenkänningen total. Personporträtten av pensionärerna och arbetskamraterna är på pricken. På varenda äldreboende finns verklighetens Elna, Astrid, Rut, Urban och Gullan. De gamla människorna avskalade i all den ynklighet som det är att vara människa. De karikatyrer av sitt unga jag som många blir. Arbetskamraterna Roy, Eeva och Martina som ”egentligen” inte ska jobba där – och så bokens Eva som faktiskt orkar bry sig, kollegan som kommer först och går sist.
Oavsett om det är medvetet eller ej blir ”Jag ska egentligen inte jobba här” ett inlägg i debatten om äldreomsorgen. För är det så här vi vill ha det när vi blir gamla?
Men förutom att Sara Beischer lyckas berätta en bra och angelägen historia har hon också flyt och driv i sitt språk och hugger fram sin text med snabba effektiva meningar. De yr flisor och blixtsnabbt har man bilden framför sig: känslor, stämningar, karaktärer. Här är ett utdrag, vackert i sin enkelhet.
”När vi kommit halvvägs in i matsalen stannar Rut upp. Tittar bedjande på mig.
– Måste jag sitta mittemot Astrid?
Hennes arm, fjäderlätt under min.
– Vaddå? undrar jag.
Något förläget i Ruts pepparkornsögon.
– Det är så äckligt när hon spottar ut mat och lägger sina tandproteser i mjölkglaset.
Något bedrövat över hela Rut. Och jag förstår henne.”
När jag läst färdigt ”Jag ska egentligen inte jobba här” får jag hämta en näsduk. Kanske är det för att Sara Beischer använder sig av ett så välbekant grepp från filmens värld som tårkanalerna aktiveras automatiskt? För visst har vi sett det förr, hur hjältinnan i slutscenen springer i tunnelbanan för att hon i sista stund inser vad hennes hjärta vill?
Mottagen: 16 januari 2012
Anmäl textfel
