LitteraturMagazinets recension
av Det finns råttor överallt utom på Antarktis, Sara Beischer
Skicklig och obehaglig resa tillbaka till högstadiet
Sara Beischers debutroman "Jag ska egentligen inte jobba här" älskade jag från titeln till sista sidan. Den blev även mycket omtalad i media eftersom den tog upp förhållanden inom äldreomsorgen som diskuterades livligt just då.
Med perfekt precision beskrev Sara Beischer nittonåriga Moas vardag och känslor i sin debutbok och igenkänningen var ibland smärtsam. Därför tog jag mig med både iver och vånda an Beischers andra roman "Det finns råttor överallt utom på Antarktis". Den utspelar sig under sent 1990-tal då jag var ung och Kurt Cobain död och rasisterna fortfarande såg ut som nynazister. Tack och lov visar sig karaktärerna vara några år yngre än jag var 1997, de går i sjuan på högstadiet och jag kan därför hålla en viss distans. Men det blir ändå en tillräckligt obehaglig läsning.
Boken handlar om Clara som bor i det halvdöda samhället Sandsgård med sin mamma Berit. Det finns villaområden, områden med låga hyreshus och områden med höga hyreshus. Gångavstånd, men klassklyftorna mellan dem är avgrundsdjupa. Mellan Röen som har bomullstrosor och en pappa som sitter på alkisbänken och Mickan och Anna som har likadana mountainbikes och åker utomlands på semester. Clara befinner sig någonstans mittemellan, vill ha så många saker men tänker på barnen i Afrika också och skäms.
När det kommer en ny kille till klassen, Christian Breken, vänds allt upp och ner i Claras värld som var jobbig nog redan innan. Han gör de mest galna saker, gärna inför publik, och Clara inser för sent att hon blivit hans medbrottsling. Hon som egentligen är duktig i skolan och tycker om att försjunka i mattetal för att slippa tänka. Som ska flytta till Göteborg och bara komma tillbaka i taxi.
Jag hade svårt att bestämma mig för vilken som är bokens målgrupp. Den känns i både språk och och innehåll som en ungdomsroman, men samtidigt är det så många referenser till 90-talet att jag tror att störst behållning av boken har vi som var unga då. Vi som är en bit upp i åren kan även kan känna med lärarna och med mamma Berit och som ser de sociala problemen, skolpolitiken, 90-talsrasismen och Brekens beteende i en vidare kontext.
Det som händer i boken – diskot, igelkottsungen, porrbilderna, branden – inget av det är egentligen anmärkningsvärt eller ovanligt. Det har hänt och det kommer att hända liknande saker otaliga gånger. Det mesta kommer att stanna som jobbiga minnen hos någon som var där, på sin höjd blir det en tidningsnotis. Därför kommer inte Beischers andra roman att få samma uppmärksamhet som den första; det finns ingen dagsfärsk samhällsdebatt att knyta an till. Och ändå är den så väl värd att läsa; för språket, för känslorna, för knuten i magen som skapas redan på första sidan och inte släpper förrän långt efter att man slutat läsa.
Händelseförloppet är egentligen oviktigt, det är inte det som får mig att läsa vidare. Jag förstår att det ska gå rätt bra för Clara och jag tycker att Breken är ganska ointressant. Det är de precisa skildringarna av människorna och miljöerna jag inte kan få nog av. De små ledtrådarna som läggs ut i form av klädesplagg, blickar, beteenden och tilltal som säger så mycket mer än de ord som används.
Man skulle kunna önska sig en modigare historia, en mer utsatt huvudperson, större känslor och mer död. Eller så kan man trivas med att det faktiskt ges ut böcker med utgångspunkt från någon som Clara, som inte varit mitt i stormens öga men känt vinddraget, på mer eller mindre bekvämt avstånd. Vi som haft just den positionen på högstadiet är trots allt ganska många.
Erika Wallman
Mottagen: 27 augusti 2013
Anmäl textfel
