LitteraturMagazinets recension
av Hudlös, Sandra Gustafsson
Övertygande om svåra tillstånd
Sandra Gustafsson skriver om svåra relationer, om mörker och olycka. Det är något hon hanterar med inlevelse och koncentration. I den nya romanen "Hudlös" står ett drabbat barn mellan sina föräldrar. Det gör det extra plågsamt att läsa.
I slutordet till "Hudlös" tackar Sandra Gustafsson för att hon har fått låna en annans mardröm. Det måste vara någon som vill dela med sig för att upplysa om hur tillvaron kan vara för svårt drabbade föräldrar.
Handlingen är enkel, tunn skulle man kunna säga om den inte innehöll så mycket kött och blod. Alice och Jonathan har fått ett barn som inte är som andra. När Liam är tolv år får de diagnosen: en kronisk psykisk sjukdom. De reagerar olika. Jonathan vill ta del av all hjälp de kan få. Alice, som har svårare att ta in allvaret, vill tro på sin förmåga som mor att hantera situationen. Hon stålsätter sig, isolerar sig med sonen och går i närkamp med honom. Det uppstår starka, ibland rentav frånstötande scener.
Sandra Gustafssons författarskap - hon debuterade med den självbiografiska "Maskrosungen" – är så långt ifrån chick lit och feelgood som man kan komma. Det är inget jag tycker är fel. Jag har inget emot när det är seriöst och har djup. Ren litterär underhållning som inte lär mig något om människorna ser jag som förspilld tid. Humor däremot får en bok gärna ha, en distans som avspeglar sig mot en mörk bakgrund. Men hos Gustafsson är det ett kompakt mörker. Det finns inga kryphål av ljus som lättar upp. Det blir tungt för läsaren.
Slutet är då inte heller lyckligt, för det går inte att ändra på ett sådant fundament i verkligheten som Alice och Jonathan är ställda inför. Men det är ett klargörande slut, ett starkt varnande exempel som säger att man inte ska lägga för mycket på sig själv. När det gäller svåra psykiska tillstånd är det direkt farligt. Man behöver ta hjälp av andra och som äkta par vara till för varandra i svåra stunder.
Det måste vara starkt påfrestande att skriva en bok som "Hudlös", att sätta sig in i och analysera andras olycka. Sandra Gustafsson är bra på det. Jag tror att hon ger mycket av sig själv, ungefär som en skådespelare som sätter sig in i sin roll. Det blir övertygande.
Mottagen: 8 september 2015
Anmäl textfel
