Recension
av Kalevala, Samlingsvolym
Ett epos till försvar för poesin och fantasin
Finlands nationalepos "Kalevala" består av 50 sånger, totalt nästan 400 sidor. Verket skapades i mitten av 1800-talet när professorn Elias Lönnrot satte samman finska folksånger. Handlingen är oftast ointressant, röd tråd saknas, upprepningarna blir ibland tröttsamma och Lönnrot har definitivt inte ”dödat sina älsklingar”. Ändå är både form och innehåll intressant. Därför känns det som en välgärning att Atlantis återutgav Lars och Mats Huldéns översättning i storpocket förra året – förlagets tidigare tre utgåvor av eposet är nämligen slutsålda.
"Kalevala" har mycket gemensamt med andra länders epos och folksånger, men andra inslag är klart originella, till exempel vissa av liknelserna. Svärdshuggen ”jamade som katter”. Båtens för ”fräste som en gråsäl”. Tårar är ”trindare än något tranbär, halare än någon ärta, rundare än något järpägg, större än en svalas huvud”. Här finns gott om fantastiska inslag – Marjatta befruktas av ett lingon, styckade människor sys ihop och återfår livet, magi är lösningen i de flesta knipor.
Vid sidan om sagoinslagen finns också realistiska drag. Många verser lyckas med stor styrka uttrycka känsla, särskilt förtvivlan och sorg. En son kommer tillbaka till hemmet, men någonting stämmer inte. ”När han kom var stugan öde, inom dörren var där ingen, ingen som kom fram till honom, kom och räckte honom handen. Gammal glöd tog han i handen: kallnade var alla kolen. Det var då som han förstod det: Mamma lever inte längre.”
Språket är ofta poetiskt, ”på den dimomhöljda udden av den töckentäcka holmen”, men ännu oftare ligger stilen på en frispråkigt låg och skrattframkallande nivå. När Marjatta blivit gravid står det att ”hon blev mindre smal om midjan, började bli tjock helt enkelt”. Mycket av det som gör Kalevala intressant finns i dessa kontraster mellan högst och lågt, nu och då. Det märks att innehållet kommer från helt andra tider med andra värderingar och begrepp. Man ska nog ha ett speciellintresse för att vilja läsa hela Kalevala, men de centrala kapitlen skulle passa bra i skolor och på universitet, om så bara för att de bidrar med bredd.
I Kalevalas begreppsvärld finns inte den skrivna dikten som fenomen, men däremot sången som skapar båtar, får sår att sluta blöda och avväpnar fienden. Sången har alltså magiska krafter men är också underhållande, ”öronglädje”. Det är lockande att läsa följande vackra vers som ett försvar inte bara för sångens existens, utan också för poesins:
”Tiden lider ändå alltid, dagen dör om än så vacker, natten flämtar oss i nacken, utan ljud försvinner ljuset, även om du aldrig sjunger, inte nynnar ens i livet.”
Mottagen: 22 september 2012
Anmäl textfel
