Recension av Väldigt sällan fin, Sami Said
En bok som vill vara ifred – precis som huvudpersonen
En dryg vecka har gått sedan jag läste ut boken. Samvetet har gnagt, men jag har svårt att riktigt ta till mig den här boken. Huvudpersonen Noha vill vara ifred, det framgår med önskad tydlighet, och jag kände många gånger under läsningen att jag också ville lämna honom ifred. För jag förstår honom inte.
Huvudpersonen är så distanserad, djupfryst i sin egen värld, där helst ingen annan ska komma in, och jag uppfattar honom också som lite känslokall även om den envisa Anna till slut lyckas nästla sig in, men bara en liten bit. Det känns som om Noha borde förses med en diagnos av något slag.
Boken är inte lättillgänglig ens layoutmässigt. Radavståndet är för litet och vållar svårigheter för dem som inte längre har purunga ögon. Eftersom det finns väl tilltagna marginaler upptill och nertill hade sidorna kunnat göras längre med ett större radavstånd utan att öka bokens sidantal. Dessutom misshandlar författaren ibland språket. Medvetet skulle jag tro, han vill få läsaren att kämpa.
Noha börjar studera på universitet i Linköping. Han förmanas och varnas av föräldrarna för de svenska flickorna som bara kastar sig efter män. Familjen lever strikt efter religionen, men eftersom Noha inte vill ha något umgänge alls så är han inte oroad. Han äter på udda tider för att slippa träffa någon av de andra som bor i korridoren. Han fördjupar sig i böcker om religion och om Eritrea, det land han lämnade som liten. Var hör han egentligen hemma, han behöver mer kunskap om Eritrea. Lugnet i Nohas liv består inte så länge, för plötsligt tränger sig två personer på.
Den ena är ”Abdul-nånting” som vill diskutera islam med Noha, egentligen heter Abdul Fredrik och är ursvensk, men Fredrik har upptäckt islam och konverterat. Han vill bli så islamsk det går, han drar med Noha på olika möten. Fredrik går in för sin nya identitet och går till överdrift, i alla fall i början. Han plågar Noha med långa samtal om Koranen.
Den andra som envist tränger sig på är Anna, en bohemisk ursvensk tjej som lockas av Nohas tillbakadragenhet. Hon älskar musik och kan inte förstå att Noha inte lyssnar på musik. Gång på gång tar hon kontakt och tvingar Noha att gå ut och att umgås med Annas vänner. Det är obekvämt för Noha och han flyr. Han kan inte umgängeskoderna. Hon ger inte upp, när Noha drar sig tillbaka skriver hon brev till honom.
Den andra delen av boken är betydligt intressantare. Då åker Noha tillsammans med sin far och yngre bror till Eritrea. Nohas farfar har dött och fadern behövs för att reda ut dödsboet. Här möter vi de eritreanska släktingarna och Noha passar inte riktigt in här heller.
I vanlig ordning försöker han göra sig så osynlig som möjligt, men det fungerar inte i Eritrea och framför allt inte med hans faster, en kvinna som vet vad hon vill och talar om det. Här verkar det inte alls lika strikt islamskt som hemma, fastern drar även med fadern på bio, och hon visar Noha faderns gamla skivor och berättar hur han dansade och jagade fruntimmer i sin ungdom. Noha förvånas, det är inte den far han känner, hans far kan hela Koranen utantill. Noha tinar upp något i Eritrea.
Jag känner mig som käringen mot strömmen. Boken älskas av många, men jag är mycket kluven till den. Jag förstår att den handlar om utanförskap och hur människor förhåller sig till varandra, inte främst om etnisk tillhörighet eller religion. Men den är inte lätt att ta till sig. Det tog mig lång tid att läsa boken. Det är ingen bladvändare precis utan känns lika frånvänd som huvudpersonen. Det är som om boken säger till mig: Låt mig vara ifred!
Mottagen: 15 september 2012
Jonas Gardell inleder säsongen 2013
Många författare sommarpratar
Anmäl textfel