Recension
av Väldigt sällan fin, Sami Said
Känslan av att aldrig höra hemma
I sin debutroman ”Väldigt sällan fin” ger Sami Said en oerhört nyanserad bild av känslan av att stå med fötterna i två olika samhällen samtidigt, med olika kulturer, historiska bakgrunder, förväntningar och trygghetszoner som kan göra det oerhört svårt för den berörda personen att avgöra vilken fot det är som man egentligen skall stå på. Samtidigt kommer den känslan i konflikt med skapandet av den egna identiteten, som blir flerfaldigt mer komplicerat när man inte är säker på vart grundstenarna ligger.
Hans huvudperson Noah rör sig ständigt kring frågeställningen om hur man skall agera, vad som förväntas av en och vad man egentligen vill själv, eller hur man helt enkelt inte väljer, för att det blir lättast så. Det är en inte helt enkel vardag som träder fram och balansgången skildras med en fantastisk precision.
Noahs identitet domineras till stor del av det faktumet att han är muslim och eritrean, i alla fall anser han det själv när han flyttar från familjen i Göteborg till Linköping för att studera teologi. Han är en enstöring, tycker inte om att ha för mycket kontakt med andra människor och är rätt nervös för hur det ska bli att leva i studentkorridor och tvingas med i andra vanor och värderingar än sina egna. Han vill ha distans till sin omgivning, de skall helst inte ta i honom, helst inte störa honom och helst inte tänka på att han existerar.
Han har strikta uppfattningar om livet, om sin familj som lever strikt religiöst och om sig själv som han inte vill rucka en centimeter på, ramarna kring livet är det bekvämast om de förblir som de alltid har varit.
Varningarna om "Det Syndiga Livet" som väntar honom i den nya staden, om frestelserna, om kvinnorna och om förfallet är många, men Noah är inte bekymrad, han vet vart han har sig själv och har inga planer på att släppa en enda människa innanför sina murar. Men livet vill inte alltid som Noah vill och snart är han på kollisionskurs på sig själv. Helt plötsligt har han människor omkring sig och han vet inte riktigt hur han ska förhålla sig till dem. När hans farfar dör mitt i allt och det är dags att resa tillbaka till Eritrea för första gången, en resa som förändrar honom för alltid.
Kombinationen av ett överraskande språk, vändningar som oftast är oförutsägbara och sökandet efter den egna identiteten gör den här boken till något utöver det vanliga. En ovanligt mogen debut som med små medel skapar känslor av konflikt, resignering och förvirring (och kanske slutligen acceptans) som läsaren kan känna genom hela läsningen och som ständigt bidrar till en fördjupad läsupplevelse.
Mottagen: 15 augusti 2012
Jonas Gardell inleder säsongen 2013
Många författare sommarpratar
Läs mer ...
Anmäl textfel
