LitteraturMagazinets recension
av Just innan jag dog, S. K. Tremayne
Fasor på farlig hed
S. K. Tremayne är pseudonym för journalisten och författaren Sean Thomas, som även skrivit böcker i eget namn och under pseudonymen Tom Knox. Tremayne-böckerna är de enda som hittills översatts till svenska.
Kath Redway försöker få ordning på sitt liv och sina tankar. Hon har varit med om en allvarlig bilolycka, hon minns inte alls vad som föregick den eller något av det som hände veckan innan olyckan. Men när hon kommit hem från sjukhuset märker hon att familjemedlemmarna är arga, både hennes annars så pålitlige och trygge make Adam och dottern Lyla. Kanske framför allt Lyla, nioåringen som inte är som andra nioåringar. Kath förstår att hon måste ha sagt eller gjort något innan hon sladdade ner i en damm med bilen, men hon vet inte vad.
Familjen bor ensligt ute i naturreservatet Dartmoor där Adam är parkvakt. I likhet med sin far älskar Lyla den ödsliga naturen och kan roa sig själv i timma med att lägga döda djur och växter i olika mönster. Några kompisar har hon inte förutom familjens båda hundar. Hon har fenomenalt minne och hörsel och till Kath säger hon att hon kan höra en man ute på heden. Adam och Kath har inte låtit diagnosticera henne, men Kath misstänker Aspbergers.
I likhet med Tremaynes tidigare böcker "Istvillingar" och "Eldpojken" spelar naturen en alldeles egen stämningsfull roll. Heden är lika vacker som farlig med dimma, kyla, snabbt fallande mörker och temperaturväxlingar som inte går att lita på. Den avskärmade miljön är skrämmande i sig, men än värre är det att Adam och Lyla inte beter sig som vanligt. Lyla som gnolar en traditionell gammal Dartmoor-melodi som förebådar dödsfall, en melodi som inte ens Adam hört sen han var barn. Adam som blivit grinig, kall och elak.
I bakgrunden figurerar Kaths bror med fru och barn, deras avlidna mor som alltid drogs till det mystiska och rituella, och så Adams många kusiner. Jag önskar att Tremayne hade hållt fast vid den suggestiva stämningen boken igenom, med Kaths intresse för arkeologi får han in dessutom folkloristiska myter och sägner. Jag tycker att den tappar på slutet genom ett alldeles för högljutt crescendo och att den är lite svagare än hans tidigare böcker, ändå lyckas han skrämma bättre än de flesta.
Mottagen: 3 juni 2019
Anmäl textfel
