LitteraturMagazinets recension av Odödlig, S. J. Bolton
Gäckande seriemördare jagas i en mörk och dyster del av London
Olidligt tät atmosfär och en konturlös, undflyende seriemördare spikar thrillerstämningen i S.J. Boltons tredje deckare om den unga polisen Lacey Flint. Små pojkar i tio-elvaårsålder rövas bort och återfinns med halsarna avskurna, tömda på blod. De se ut att sova, som om en öm hand lagt dem till vila.
När man som jag älskar deckare, där spänningen hålls uppe ända till det rafflande slutet, då är den här thrillern rätt bok att sträckläsa. I ”Odödlig” ställs poliserna inför ett mysterium och en profilerare kallas in. Lacey Flint är inte involverad. Hon är sjukskriven efter traumat i Cambridge och funderar på att sluta som polis. Polisarbetet leds av kriminalpoliserna Dana Tulloch och Mark Joesbury.
Lacey går hos psykolog efter händelserna i ”Livrädd”. Hon drar sig undan umgänge. Hon skär sig, som om den smärtan skulle överskugga den inre. Blodet fascinerar henne och får oväsendet i huvudet att temporärt försvinna. I början har Lacey en mycket undanskymd roll i berättelsen.
Föräldrarna borde hålla sina barn inne och under uppsikt efter mörkrets inbrott, men så är det inte. Barney är en elvaårig kille som fått uppleva mycket. Hans mamma är försvunnen. Barneys pappa jobbar över ett par kvällar i veckan och Barney passar på att hänga ute med gänget. Tillsammans är barnen inte rädda, även om de gärna skrämmer upp varandra med hemskheter om morden. De är alla mycket intresserad av de försvunna barnen och följer tidningar och sociala medier noggrant. Här spelar Facebook en stor roll. Där finns en sida ”försvunna pojkar” där morden diskuteras.
Författaren är skicklig på att ge bokens läsare ledtrådar och många misstänkta. Jag misstänker än den ena och än den andra och svaret får jag först i bokens sista 30 av totalt 439 sidor. Berättelsen återges varvad med en psykiaters samtal med mördaren. Trots inblicken i mördarens själ, får läsaren inte någon uppfattning om vem mördaren är. Mördaren ges vare sig kön eller ålder.
Den unge Barney ger oss barnets perspektiv på morden. Hans rädsla och hans misstänksamhet ger en ökad tyngd åt historien. Trots sin fruktan för vad han kan hitta, kan han inte sluta fundera och undersöka. Polisernas synpunkter väger också tungt, så även Laceys funderingar och handlingar. Det är inte konstigt att man som läsare blir helt bortkollrad och bara andlöst slukar historien.
Beskrivningen av våldet är nedtonat jämfört med den föregående boken. Det är en mörk och dyster del av staden och floden. Det enda som stör mig något hos författaren är hennes utseendefixering vid deckargestalterna. Det är lite mycket tjat om bland annat Marks turkosblå ögon, som dessutom ärvts av hans son. I övrigt är det här en riktigt bra deckare, helt i min smak. Den ger spänning och avkoppling för stunden.
Mottagen: 2 oktober 2013
Anmäl textfel