LitteraturMagazinets recension
av En saga om tidens väsen, Ruth Ozeki
En ren njutning att läsa Ruth Ozekis filosofiska roman
Ruth Ozeki blandar japansk tonårskultur med kvantfysik och zenbuddhism i sin roman som nominerades till Man Booker-priset 2013.
”En saga om tidens väsen” är en fantasifull feelgood-läsning för den filosofiskt intresserade. Det är ren njutning att läsa funderingarna kring tid, rum, liv och död eller för den som bara tycker om en fantasifull berättelse.
Romanfiguren Ruth bor på en enslig ö i västra Kanada. En dag hittar hon ett paket på stranden som visar sig innehålla en dagbok från en japansk tjej, Nao. Det är en fängslande berättelse som Ruth får ta del av. Nao, som är uppväxt i Kalifornien, har svårt att hitta sin identitet som återflyttad japansk tonåring. Hon utsätts för grym mobbning i skolan, vilket bland annat resulterar i att klasskompisarna iscensätter hennes egen begravning som sedan läggs ut på nätet. Hennes pappa är självmordsbenägen efter att ha förlorat såväl jobb som förmögenhet efter IT-kraschen. Ruth blir besatt av att följa Naos öde och försöker ta reda på om flickan finns i verkligheten, lever hon?
Det kanske låter märkligt att kalla romanen för feelgood-läsning med beskrivningen ovan. Men när Nao börjar berätta om sin gammelmormor Jiko, en 104-årig nunna som bor i ett zenbuddhistiskt tempel, är det som att tid och rum löses upp såväl för Ruth som för läsaren. Nao har skrivit boken riktat till en läsare, som hon själv inte kan känna till, som befinner sig i en annan tid på en annan plats. Ändå är det som att Ruths verklighet flyter ihop med Naos.
Nao vill leva i nuet men har svårt att fånga det, eftersom tiden gör att det snart blir till ett då. Ruth försöker leva i samma tempo som Nao, för att uppleva tiden som hon gör. Helst vill hon ta sig tillbaka i tiden för att rädda Nao, om hon behöver det. Samtidigt har Ruth en vardag där hon försöker få ihop en roman och vara lagom social med omgivningen.
Om Ruth svävar iväg i fantasin så är hennes man Oliver mer jordnära. Han är bokstavligt och bildligt talat en som odlar sin trädgård. Men han är också en som får Ruth att tänka i nya banor när hon fastnar. Till exempel när hon behöver reda ut hur det egentligen var med Schrödingers katt. Eller när sidor i Naos dagbok plötsligt verkar ha suddats ut. Det verkar som att ju mer hon söker svar, desto mer undflyende är texten och informationen om Nao och hennes släktingar.
När Nao har det som jobbigast får hon under ett lov tillbringa en tid i Jikos tempel för att hitta sin superkraft, eller ”Supa Powa” som hennes gammelmormor uttrycker det. I samband med det får hon också veta mer om sin gammelmorbror Haruki som tjänstgjorde som kamikazepilot under andra världskriget. Därmed binds Naos historia ihop med släktens och Japans historia, liksom med Ruths nutid. När Ruth hittar dagboken, som är skriven mellan pärmar som har tillhört Marcel Prousts ”På spaningen efter den tid som flytt”, har jordbävningen, tsunamin och utsläppet från kärnkraftverket i Fukushima nyligen skett.
Ozeki skriver med lätthet om komplicerade ting som kvantfysik och tonårsångest. Det berör både hjärta och hjärna hos läsaren när hon med humor och stor fantasi skildrar Naos upplevelser och betraktelser. När Ruths möte med Naos berättelse också går över i mer metafysiska beskrivningar är det inte heller något som är svårt att hänga med i, tack vare ett säkert språk och det faktum att en då är så fast i boken.
Mottagen: 4 augusti 2015
Anmäl textfel
