LitteraturMagazinets recension
av Vi bara lyder, Roland Paulsen
Personligt om arbetslösheten och arbetslinjen
När Roland Paulsen skriver in sig på Arbetsförmedlingen upptäcker han att insatserna som görs där i många fall är helt meningslösa. "Vi bara lyder" är en intressant bok i reportagestil, om en av de minst omtyckta myndigheterna i Sverige.
Roland Paulsen är doktor i sociologi. Under ett par månader är han i väntan på en forskartjänst inskriven på arbetsförmedlingen, en av landets minst omtyckta myndigheter, vars namn numera i väldigt liten utsträckning beskriver den verksamhet som de facto bedrivs där. Snabbt blir Paulsen varse att vad det egentligen handlar om är att kontrollera folk och göra tillvaron för de som saknar anställning så besvärlig som möjligt. Insatserna som görs är i många fall fullständigt meningslösa. Och allt detta är noggrant designat för att pressa människor in i arbetsgemenskapen. Så långt levererar boken inga nya sanningar.
Vi vet alla att det inte handlar om förmedling av jobb utan om kontroll, straff och åtgärder. Den arbetslöse vet det, arbetsförmedlaren vet det. Ändå böjer vi oss för systemet, och bara lyder. Det Paulsen gör som är nytt är att han lägger alla korten på bordet, pekar på dem och på lugnt dalmål verbaliserar för oss vad de visar.
Har man följt med något så när i debatten kring arbetslinjen och kritiken mot densamma kommer "Vi bara lyder" inte ge särskilt mycket nytt stoff. Flera av de artiklar Paulsen skrivit i ämnet är minst lika innehållsrika. Det betyder inte att boken inte är läsvärd. Om inte annat kan man läsa den för att kunna hänga med i de svallvågor den har orsakat i debatten, svallvågor som nästan är mer intressanta än boken i sig. Man kan nog kallt räkna med att Paulsen och hans tankar kommer att ta en hel del plats i det offentliga samtalet framöver.
Jag kompletterade min läsning med att gå och lyssna på just ett sådant offentligt samtal när Paulsen deltog i en panel på ABF-huset i Stockholm. En intressant tanke som framkom där var den om huruvida vi verkligen till största delen måste ta in skatt på just lönearbete. Vi vill finansiera välfärden, men går detta även att göra genom skatt på konsumtion och finansiella transaktioner?
Eftersom 24% av de som arbetar enligt internationell statistik fullkomligt avskyr att gå till jobbet gäller det att göra det ÄNNU värre att inte ha ett jobb alls. Det är inte utan att man som läsare stärks i sina konspirationsteorier kring hur den internationella kapitalismen, genom att bygga precis ALLT på att vi måste jobba för att kunna konsumera för att upprätthålla ständig tillväxt, hetsar världen att jobba och konsumera sig själv till döds.
Trots Paulsens akademiska sammanhang och användningen av fotnoter och källor är boken genremässigt närmast att betrakta som ett reportage. Det är den personliga berättelsen och de skildrade människornas känslor som står i fokus. Något som de som sagt kommer att fortsätta göra ett tag framöver. Och jag gillar greppet. Jag tror att vi på ett lättillgängligt sätt behöver få ta del av andra möjliga sätt att lösa samhällsbygget än de gängse. Paulsens bok kan vara en liten del av vägen till mer allmänt ifrågasättande av meningslösheten. En folklig olydnad kanske trots allt är möjlig!
Mottagen: 15 juni 2015
Anmäl textfel
