LitteraturMagazinets recension
av Den femte vågen, Rick Yancey
Skrämmande dystopi med seg upptrappning
”Den femte vågen” har liknats med ”Hungerspelen” och snabbt klättrat upp på USA:s topplistor. Det här är en dystopi som speglar en av våra största rädslor – tänk om det kom hit en art som var oss helt överlägsen och utrotade oss på nolltid? Så långt är jag imponerad. Däremot fastnar jag varken för huvudpersonen eller bokens upptrappning.
Förut var Cassie en helt vanlig tonåring. Hon hade en familj och hon gick i skolan. Sen kom De andra, och snart har de lyckats förinta nästan hela mänskligheten. Cassie har överlevt första, andra, tredje och fjärde vågen. Under den femte vågen går det inte att lita på någon. De andra håller på att besegra det som finns kvar av människorna genom att vända dem mot varandra. Hon vet att det bara är en fråga om tid innan allt är över, men hon tänker inte ge upp utan att kämpa.
Mycket med ”Den femte vågen” är läskigt. Slutet för mänskligheten, ensamhet, en sjukt smart fiende. Något av det bästa med dystopier är när de speglar en rädsla läsaren kan känna igen sig i. Det tycker jag att den här boken gör, nämligen att bli utrotade av en art som är oss fullständigt överlägsen. Människan har under en lång tid tagit platsen som den dominerande arten på jorden – tänk om den balansen rubbades? Tänk om det kom hit andra som var hundra gånger smartare än vi? Att fienden i ”Den femte vågen” dessutom är väldigt okänd och mystisk gör det ännu läskigare.
Något annat som skrämmer mig är att katastrofscenarierna lätt går att relatera till. Visst är det aliens i någon form, men de använder sig av både tsunamis och virus för att utrota människorna. Det är inget överdrivet krig med monster som har slemmiga tentakler – det är fult realistiska katastrofer.
Över lag är det här en väldigt mörk bok. Cassie muntrar stundtals upp med sin sarkasm, men annars blir det aningen dystert. Det i kombination med att starten kändes seg gjorde att det tog lång tid för mig att komma in i boken. Jag fastnar heller aldrig för Cassie som huvudkaraktär. Jag får inget grepp om henne. Det blir aningen bättre när vi senare får berättelsen ur fler perspektiv.
Jag hade väldigt höga förväntningar på den här boken. Den är både omtalad och hyllad, men tyvärr kan jag inte stämma in. Jag förstår absolut rädslan boken framkallar vilken ibland kommer väldigt nära. För att nå ända fram hade jag dock hoppats på en bättre upptrappning och ett starkare språk.
Mottagen: 26 augusti 2013
Anmäl textfel
