LitteraturMagazinets recension av Oraklets gåta, Rick Riordan
Grekiska gudar i New York
Det är aldrig roligt när pappa är arg på en och är ens pappa den mäktigaste guden av alla kan det bli extra knivigt.
Apollon, den vackre skönsångaren drar på sig sin pappa Zeus vrede. Innan han vet ordet av är han i ett skräpigt område i New York, berövad sin gudlighet och skönhet och förvandlad till människa. Och knappast ett praktexemplar till människa, utan en småfet, finnig tonåring vid namn Lester Papadopolous.
Lester/Apollon måste dessutom bli tjänare åt en halvgud, en liten tuff flicka vid namn Megan. Apollons ständiga morgonritual, att titta sig i spegeln och utbrista ”du är jättesnygg och alla älskar dig” verkar inte hjälpa ett dugg. Hur ska Apollon kunna bli gudlig igen? Kan han överhuvudtaget överleva som människa och varför är Zeus så arg på honom? Kan Percy Jackson hjälpa honom?
Rick Riordan har tagit världen med storm med sina böcker om Percy Jackson, killen vars mamma är mänsklig men vars pappa är Poseidon och som måste rädda världen vid jämna mellanrum. Riordan har också kommit ut med andra populära bokserier som alla är i genren urban fantasy som tar avstamp i gamla myter, både den grekiska gudavärlden men också den nordiska. ”Oraklets gåta” är första boken med Apollon som huvudperson och Percy Jackson som bifigur.
Riordans framgångar är mycket välförtjänta. Han skriver bra, spännande och med stor humor. I sina bästa stunder är han i klass med Douglas Adams och Terry Pratchett. Dessutom får läsaren kunskap om mytologi på köpet. Den här boken är tyvärr inte lika medryckande som Riordans andra historier. Huvudpersonen Apollon är visserligen rolig och underbart egocentrisk men man blir inte lika engagerad i honom som man blir i Percy Jackson eller Magnus Chase. Spänningen är inte heller på topp. Boken är underhållande men det är inte Riordan när han är som bäst.
Mottagen: 18 september 2017
Anmäl textfel