Recension
av Ensamhetens brunn, Radclyffe Hall
En halvbra bok att sluka
Det är flera veckor nu sedan jag läste ut "Ensamhetens brunn" och jag funderar över varför jag inte har skrivit någon recension utan hela tiden skjutit fram det. Kanske för att min läsning av boken var lite märkligt upplagd och mitt intryck mycket mångfasetterat.
Jag började läsa "Ensamhetens brunn" för fyra år sedan och läste hälften av de sexhundra sidorna, men sedan skulle boken tillbaka till biblioteket och det blev aldrig av att jag lånade den igen. På bokrean för något år sedan köpte jag boken för att ha möjlighet att läsa klart – och i julas blev det äntligen av.
Mitt intryck av första halvan var nog inte så gott: språket var på flickboksnivå och historien kändes för klagande, så som det lätt blir när någon skriver om lesbiskhet år 1928. Så som det lätt blir, men inte behöver bli: "Orlando" skrevs då, och "Damernas almanacka" av Djuna Barnes. Böcker som hanterar sitt tema på ett helt annat sätt. Radclyffe Hall har valt att skriva en sorgesång om hur illa samhället behandlar de stackars utstötta “anormala”.
Klichéerna haglar (huvudpersonen, Stephen, uppfostras som pojke och är en riktig butch) och synen på homosexualitet är minst sagt omodern. Nu när jag läste vidare kom jag dock till betydligt intressantare lager av boken, där Stephen har bosatt sig i Paris och bohemvärlden skildras med en kärleksfull sentimentalitet. Visst är slutet olyckligt, visst är språket inte alls litterärt högklassigt, men ändå… det blev en riktig slukarbok, att bara luta sig tillbaka med och läsa vidare i.
Slutintrycket? Det vete tusen. Bra. Eller? Jo. Kanske. Men läsvärt då? Ja! Visst.
Mottagen: 21 september 2012
Anmäl textfel
