LitteraturMagazinets recension
av Tusen dårar, Quim Monzó
En ny novellmästare
Den katalanska novellförfattaren Quim Monzó jämförs ofta med israelen Etgar Keret – en liknelse som är ovanligt lätt att förstå.
Både Keret och Monzó skriver korta, alltigenom absurda berättelser. Monzó är något mer allvarlig, men har alltid sin humor som en smaksättare i texten. Det är roligt på ett sätt som i slutänden oroar.
En man hälsar på sin pappa på äldreboendet. Allt är som vanligt mellan dem, även om pappan är gammal och skör. Han är också transvestit och det bildar ett fokus i berättelsen, utan att egentligen ordas om i onödan. Pappan får oupphörligen den respekt han förtjänar och i slutänden blir alltihop ett väldigt vackert porträtt av föräldraskap och åldrande.
En nybliven änka ska rensa ut sin mans tillhörigheter, men utrensningen går snabbt överstyr. Allting påminner om honom. Allting måste bort. Frågan är vad som till sist finns kvar. Kanske inte ens hon själv?
En man träffar en kvinna han tidigare har haft ett förhållande med. Nu inleder de en ny kärlek och för honom är det inte alls allvarligt menat. Så får han veta att hon är svårt sjuk och snart kommer att dö. Plötsligt ger han sig hän totalt och vill gifta sig med henne. Saken är ju bara den att hans kärlek bygger på att han inte ska behöva leva med henne särskilt länge. Situationen blir den att kärleken till denna nyblivna fru bara bygger på en enda sak: väntan på hennes död.
Det är omöjligt att inte bli störtkär i Monzós egensinniga skrivkonst. Maria Cederroth har gjort en lika flyhänt som mustig översättning. Även om jag alltid har gillat Keret så tycker jag nog att denne katalanske novellmästare smäller ännu högre.
Efter denna första volym har jag ett enda krav: fler!
Mottagen: 9 november 2014
Anmäl textfel
