LitteraturMagazinets recension
av Araben, Pooneh Rohi
En stilistiskt snygg historia om vilsenhet och identitetssökande
Det själsliga främlingskapet kan vara lika svårt som det fysiska. Vem är du om du inte hör hemma någonstans? Vem blir du när du kan vara både och, och därmed varken eller?
Den vita snön har belägrat staden som araben rör sig i. Den har lagt sig som ett skydd mot mörkret. Mot det mörka. Den unga kvinnan Yasaman försöker också skydda sig från det mörka genom att drömma om och planera för de breda trägolven, som bara kan hittas i de ljusa, gamla innerstadslägenheterna. Och så doktorandtjänsten som ska bli det yttersta beviset på att hon är fri från skulden hon ärvt.
Pooneh Rohis debutroman rör sig på två parallella plan. Dels berättas historien om araben, som identitetslöst och felaktigt kallas arab. Han är ju turk eller kurd eller perser med både civilingenjörsutbildning, namn och resterna av en familj i bagaget. Dels berättas historien om den helassimilerade, brytningslösa toppstudenten Yasaman med höga krav på sig själv och på hur livet ska regisseras för att passa den ena delen av sig själv. Den andra delen ligger som en transparent, men mörk, ridå över hennes sinneslag och handlingsmönster.
"Araben" leder ofrånkomligt tankarna till Albert Camus "Främlingen". På samma sätt som "Främlingen" rör sig i existentiella snår, där handlingar får livsavgörande konsekvenser, handlar "Araben" om principbeslut, orsakade av stolthet och skuld, som skapar än mer skam att bära. Val som föder andra val, som orsakar avstånd där det borde finnas närhet. "Araben" handlar om fördomar och förnekelse, hos omvärlden, men kanske mest hos oss själva.
Rohi berättar en stilistiskt snygg historia om vilsenhet och identitetssökande. Om att inte få höra hemma där man vill. I hemlandet där man är någon, i det nya landet där man är ingen. Och så kanske det värsta av allt, att inte höra hemma någonstans.
Precis som huvudpersonen Yasaman kom Pooneh Rohi till Sverige som barn och precis som sin författare har Yasaman erövrat språket, nyckeln till framgång. Men samtidigt som det öppnar dörrar som hennes språkligt amputerade föräldrar aldrig kommer igenom, så är det språket som alienerar Yasaman. För det gamla språket är inte längre hennes och hon vet att det hennes föräldrar fört vidare till henne, har kommit till vägs ände.
Yasaman jagar yttre prestigemarkörer för att undvika att ta itu med den existentiella ångest som driver henne till just det. Jakten på bekräftelse, men känslan av ständig otillräcklighet. Skulden och skammen är ständigt närvarande i hela romanen. I orden och mellan raderna.
"Araben" är en roman som initierat illustrerar det limbo som många människor lever i. Pooneh Rohi har både subtilt och explicit visat att vi är de vi själva gör oss till. Och för att veta vart vi ska, måste vi veta var och vad vi kommer ifrån.
Mottagen: 28 januari 2014
Anmäl textfel
