LitteraturMagazinets recension
av KoMo, Pontus Joakim Olofsson
Klassiska SF-frågor på fräscht sätt
Debuterande Pontus Joakim Olofsson gör ett starkt intryck med science fiction-romanen ”KoMo”, där identitet och identitetsskapande undersöks på ett närgånget sätt.
Vad är det som formar våra identiteter? Och hur reagerar vi om allt som är bekant för oss rycks bort under våra fötter, och den värld vi trodde att vi kände inte alls är vad den verkar vara? Sådana frågor ställs kontinuerligt genom ”KoMo”, utifrån en rad olika perspektiv och förutsättningar. Om man inte längre minns något eller någon, hur mycket är kvar från ens ursprungliga identitet? Och om man helt och hållet är en kopia av någon annan, kan man utveckla en egen identitet utifrån det? Klassiska frågor inom science fiction-genren, men fortfarande presenterade på ett tilltalande och spännande sätt.
I en inte alltför avlägsen framtid vaknar Kattarina Krasanpolsk en dag och bestämmer sig för att inte ta sin dagliga medicin och hon är inte säker på varför. Det tar inte lång tid innan hon märker att det liv hon trodde sig leva, som läkare vi den psykiatriska Rehm-kliniken i Zürich, inte alls är vad det verkade vara. Kattarina är inte alls läkare, utan en intagen patient som genom kraftig medicinering levt sina senaste fyra år i en hallucination. Hon skrev in sig frivilligt, utan att lämna några som helst spår kring sin tidigare identitet. Hon fattar beslutet att inte återuppta sin medicineringen för få möjligheten att lära känna sig själv igen. Avtändningen blir både kraftigare och mer omskakande än vad hon kunde tro och personen och historien bakom är något helt annat än vad hon kunde föreställa sig.
Pontus Joakim Olofsson skriver på ett behagligt sätt och kapitlen växlar mellan att vara korta och koncisa till längre drivande stycken. Vissa passager känns dock lite väl utdragna, men det är inget som stör läsningen i längden. Berättelsen är fängslande uppbygg och karaktären Katterina är förvånansvärt komplex, vilket är en trevlig överraskning. Frågorna om identitet känns, trots att det är vanligt förekommande inom genren, fräscha och nyaktuella genom Olofssons presentation genom Katterinas förvirrade och till en början tillsynes irrationella beteende.
På ett skickligt sätt nystas en berättelse om moral fram, och frågan om en skapare alltid har rätten till sin skapelse, eller om en sakelse är fri att omforma sig i harmoni med sin omgivning. Det är en ständigt aktuell fråga som fler människor i världen borde ställa sig.
Mottagen: 10 oktober 2013
Anmäl textfel
