LitteraturMagazinets recension
av Plats, Pija Lindenbaum
De mörka stråken får fritt spelrum
Det är en regelrätt infernovandring Pija Lindenbaum piskar mig igenom i sin första roman för vuxna. Den grumliga katarsis som huvudpersonen plågas igenom resulterar i insikten: för att kunna relatera till andra måste man först kunna andas i takt med sig själv.
Pija Lindenbaum är känd för sina barnböcker om Gittan, lill-Zlatan och Else-Marie. Böcker som med mycket hjärta skildrar barn och situationer som är lätta att ömma för. När hon nu gör debut med sin första vuxenbok "Plats" är det som att de mörka stråk som kan skönjas i hennes barnlitteratur tillåtits att svämma över alla bräddar. Barnen är lämnade i gråvargarnas skog, barmhärtigt förskonade från den råa verkligheten, och ångesten får fritt spelrum.
Berättelsens jag befinner sig mitt i ett fritt fall. Ångesten griper efter henne med långa fingrar på vilket hon svarar med att tappert försöka leva som vanligt. Hon är mitt i det bedrägliga lugn som infinner sig precis innan katastrofen. Hon har genomskådat allt och alla. Hon ser detaljerna, dragen runt munnen, desperationen i blickarna.
Hon är ensam i sin klarsyn och jag känner igen hennes ångest. Den där känslan av att gå omkring som i en bubbla och se på världen på avstånd genom en hinna som gör allt illande skarpt. Ständigt iakttagare, aldrig deltagare.
Alltmer desperat håller hon omvärlden ute. Så desperat att hon till och med får svårt att öppna munnen när hon besöker tandläkaren. Hon är en människa som är sluten.
Lindenbaums poetiska språk manar fram en tryckande stämning som blir alltmer olycksbådande ju längre berättelsen fortskrider. Jag blir mer och mer nervös över vad som kommer att hända då hon slutgiltigt släpper taget och låter det mörka välla fram på riktigt.
Men läsaren hålls på halster i det längsta. Hon sliter som ett djur för att hålla fasaden uppe. Hon ler och småpratar.
Mörkret släpps enbart ut i glest fördelade små pustar av svavel. Men ingen klarar av att bita sig blodig i kinden för att stå ut hur länge som helst. Till slut tar det mörka fysisk gestalt i form av en minimal men ytterst mordiskt gammal tant. Och det är här alla förtöjningar måste börja kapas.
"Jag känner mig lugn när han gör mig osynlig. Det överensstämmer med min önskan."
Hon driver sig själv mot det oundvikliga beslutet och ser till att få nog. Hon packar sina väskor, lämnar mannen och tonårssonen bakom sig och bara går. Reder sig en lya i en andrahandslägenhet och skaffar en valp. En valp som kan domineras och älskas. En ställföreträdare för allt och inget.
Pija Lindenbaum har sagt att hon inte sympatiserar med sin huvudperson. Sett till helheten håller jag verkligen med henne, men jag kan inte komma ifrån att jag på många plan identifierar mig med henne.
Jag känner igen mig i känslan av att bara vilja vara ifred. Enbart i sällskap av tystnaden, och att få sova sova sova.
Lindenbaum gestaltar allt detta så starkt och intensivt att jag känner mig i det närmaste andfådd efter läsningen.
Mottagen: 23 mars 2013
Läs mer ...
Anmäl textfel
