Recension
av Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak, Pigge Werkelin
Sakligt om det värsta som kan hända
Jag har, efter att ha haft den stående i bokhyllan under många år, äntligen vågat plocka fram och läsa "Klockan 10:31 på morgonen i Khao Lak. Boken där Pigge Werkelin med hjälp av Lena Katarina Swanberg berättar om hur tsunamin i Thailand 2004 tog hans fru Ulrika och två söner Max och Charlie.
Det som hände då är det värsta jag någonsin kan tänka mig. Att förlora sin familj är förstås var människas mardröm. Men eftersom jag brukar kunna grotta ner mig onödigt mycket i ångest, sorg och skräck, har jag helt enkelt inte vågat läsa den förrän nu jag fått ordentlig distans till det som hände. Nu drygt 8 år senare har Pigge Werkelin en ny familj vilket känns skönt att veta under läsningen.
De första trettio sidorna får vi förkovra oss i hur det gick till när han och hans dåvarande fru Ulrika träffades och bildade familj. Werkelin nämner då saker som jag tycker är viktiga. Han lovordar starka självständiga kvinnor och han bangade inte för att ta med sin sexmånadersbebis på husvagnssemester då mamman stannade hemma och jobbade.
Denna medelålders man gör ganska gott intryck på mig. I presentationen på sin blogg står det: "Pigge Werkelin, familjefar, medmänniska, gotlänning, entreprenör och företagsledare". Att epitetet familjefar kommer redan som nummer två känns uppfriskande.
Dock vittnar han om att, liksom många andra karriärsinriktade män valde han alltför ofta tid på jobbet framför tid med familjen. Han skriver tyvärr inte att han ångrar detta, och det kanske han heller inte gör. Men han uppmanar oss att njuta av att umgås med våra närmaste medan vi kan.
Vi kommer ganska snart fram till den dagen då den tio meter höga vågen (eller väggen som de som såg den kallar den) kommer in. 220 000 människor omkommer varav 534 julsemestrande svenskar. Miljoner mäniskor skadas och får sina hem förstörda.
Vi följer Pigge Werkelin upp i trädet som blev hans räddning. I det trädet där han förstår att resten av hans familj är borta. Borta som i döda och inget annat. För så snart han tagit sig ner på marken igen börjar jakten på kropparna. Ulrikas. Max. Charlies. Han skulle hitta dem. Han skulle begrava dem. Och sen skulle han åka hem och skaffa en ny familj.
Att han var tydlig med sina mål retade många av kvällstidningarnas läsare t.ex. Men jag håller med honom när han skriver att ingen annan har rätt att avgöra vilket som är det korrekta sättet att sörja.
Sakliga beskrivningar med få och fattiga inslag av känslor och tankar gör att jag faktiskt inte fäller en enda tår medan jag läser den här boken. Kanske beror det också på den där distansen, eller att jag var inställd på att gråta floder. Eller att jag är överrumplad av familjefaderns nästan overkliga drivkraft.
Jag tycker dock det är av godo att känslobeskrivningarna inte går djupväga, för då hade kanske inte så många orkat läsa den här boken. Den här är mer inriktad på vilken kraft människan besitter.
Stort fokus läggs istället på frustrationen gentemot svenska myndigheter som fallerade totalt. Pigge Werkelins första och största syfte med sin berättelse är nog att framföra kritik gentemot departementets agerande och framförallt icke-agerande för drabbade svenskar.
En läsvärd bok för de som berördes av tsunamin eller som förlorat någon närstående på annat sätt. Hopp infinner sig. I övrigt en ganska tam läsupplevelse.
Mottagen: 3 september 2012
Anmäl textfel
