LitteraturMagazinets recension
av De vandrande städerna, Philip Reeve
En ny-gammal storsatsning
De senaste 20 åren har bokserie-succéerna bytt av varandra. Trollkarlar, vampyrer och sedan olika former av framtidsdystopier har slagit igenom och blivit enorma succéer världen över. Men de senaste åren har gapat lite tomma och ingen författare har helt lyckats hålla fanan lika högt som sina föregångare. Kanske ska Philip Reeve bli den som lyckas? Trots att hans postapokalyptiska sci-fi-serie redan har 10 år på nacken.
Mortal Engines är Philip Reeves debutserie. Den första boken ”De vandrande städerna” kom ut redan 2001 och den sista boken i kvartetten släpptes 2006. Sedan dess har serien fyllts på med lite sidoböcker och någon novellsamling. Men det är först nu som serien har fått ett ordentligt uppsving igen, och det eftersom det görs en storsatsning att göra serien till film. Men en storsatsning menar jag Hollywood, enorm budget, ett manus skrivet av Peter Jackson och med Christian Rivers som regissör. Storsatsningarnas storsatsning skulle man kunna kalla det och den första filmen har precis börjat visas på bio.
Det är tydligt att det finns stora förhoppningar att det ska komma en ny fandom-succé. Och istället för att att riskera att hamna i en George R.R. Martin situation a la Game of Thrones väljer man nu alltså att satsa på en serie som redan är färdigskriven. Lotteriet verkar ha vunnits av Philip Reeves Mortal Engines-kvartett som plockats upp, och dammats av. Vidare är mästarna av storfilmer är anlitade och bokförlagen har nappat på betet. Marknadsföringsexplosionen är ett faktum. Det här ska bli nya Harry Potter, Twilight, Divergent, The Hobbit och vad som nu kan ha varit riktigt jäkla stort därefter. Star Wars må ha fyllt ut tomrummet ett tag, men faktum är att bara Star Wars inte riktigt håller längre och att även den yngre målgruppen skriker efter tillfredsställelse. I Sverige innebär den här satsningen att B Wahlström publicerar böckerna på nytt med ett modernt och snyggt omslag av Ian McQue. Den första boken ”De vandrande städerna” kom i höstas, och uppföljaren släpptes i november, välplanerat för att möta biofilmens release.
I ”De vandrande städerna” är det länge sen civilisationen som vi känner till den gick under. Inte bara människor har börjat leva som nomader, de har tagit städerna med sig genom att ge dem enorma hjul och ett maskineri. Vandrande städer drar nu fram och de större städerna och människorna som bor i dem lever på att ständigt plundra de mindre. Bokens protagonist Tom Natsworthy har turen att bo i London, en rovstad som krossar det mesta i sin väg. Mindre tur har han när han en dag blir knuffad och ramlar av staden och ser den försvinna iväg. Plötsligt står han på fast mark, okänd mark, och som enda sällskap har han den aggressiva och tuffa flickan Hester Shaw som är anledningen till att han ramlade av från början. Tillsammans måste de nu försöka ta sig tillbaka till London, och dessutom överleva vildmarken de vandrar genom.
Boken är härligt absurd, komisk och samtidigt såväl mörk som rå. Det känns sci-fi, steampunk, dystopi och äventyr. Världsbygget är på riktigt intresseväckande. Detsamma går tyvärr inte helt att säga om storyn och karaktärsregistret. Såhär i efterhand känns det inte som att jag lärt känna någon av karaktärerna genom boken. Men kanske är det första-boken-i-en-serie-syndromet som är där och stökar till. Det är svårt att bygga komplexa karaktärer i första delen av en sci-fi eller fantasyserie eftersom världsbygget gärna prioriteras och presenteras, och Reeve faller i den fällan.
Ändå gillar jag Reeves kick-ass anti-hjälte Hester. Hester som bara har ett öga, knappt någon näsa och en mun som är ständigt förvriden på grund av ett svärdshugg hon fått i ansiktet som barn. Hester som bara är ute efter hämnd och som är tuff, stark och allmänt häftig. Hester som dessutom blir lite extra intressant för bokens protagonist, Tom.
För det var ju just Hester som dessutom skulle göra filmatiseringen så jäkla bra. ÄNTLIGEN en hjältinna som inte ska vara ofrånkomligt vacker à la Bella Swan, Katniss Everdeen och Tris Prior. Äntligen en hjältinna som inte bara blir åtrådd. Nu verkar det tyvärr inte riktigt ha blivit så i filmen ändå. Istället verkar fokus ha legat på att snygga till Hester precis så som hon inte ska vara. Men eftersom ”Förrädarens guld”, bok två i Mortal Engines-serien, redan släppts i sin nyutgåva kan jag direkt läsa vidare. Filmen kan gott vänta.
”De vandrande städerna” är ett postapokalyptiskt äventyr fyllt med spänning och egenhet. Den är helt klart en julklapp för storläsaren som är runt 12-15år.
Mottagen: 19 december 2018
Anmäl textfel
