Recension
av Det förtrollade urverket, Philip Pullman
Bra, men för kort
Författaren Frits berättar en berättelse om prins Otto som har ett urverk till hjärta. Precis när han kommer till beskrivningen av den hemlighetsfulla urmakaren dr Kalmenius knackar någon på värdshusdörren. In stiger dr Kalmenius själv. Fritz blir skräckslagen, eftersom han endast trodde att dr Kalmenius existerade i hans berättelse.
Jag köpte den här boken på bokrean, eftersom jag föll för texten på Adlribris. Jag är något svag för cyborgs (enl. Wikipedia: ”En cyborg är en cybernetisk organism, det vill säga en organism som består av såväl biologisk vävnad som syntetiska delar.”), och prinsen skulle kunna betraktas som en sådan med ett urverk istället för hjärta. Det är något med det där att vara en människomaskin som tilltalar mig. Till min stora lycka är inte prins Otto den enda människomaskinen i den här berättelsen.
Jag älskade stämningen, men tyckte att den hade kunnat vara lite mer. Lite mer mystisk stämning. När jag läste boken satt jag på tåget på väg till skolan, så i och för sig kanske den mystiska stämningen hade infunnit sig mer om jag suttit hemma i mörkret. Jag skulle inte säga att den är speciellt läskig, men spännande.
Det enda som egentligen var dåligt med den här boken var att den var för kort. Jag skulle vilja läsa exakt samma berättelse i en vuxenversion. Det vill säga: längre och mer detaljerad. Jag älskar idén, men vill ha mer. För ett barn är den nog mer lagom i längd, mystik och detaljer.
Mottagen: 20 mars 2012
Anmäl textfel
