LitteraturMagazinets ljudboksrecension
av Morsning och goodbye, Magnus Härenstam
Härenstam blev Magnus med hela svenska folket
Magnus Härenstam-biografin "Morsning och goodbye" hann komma ut bara en månad innan den folkkära artisten gick bort. I ljudboken är Härenstams röst full av energi och livsglädje.
Samma dag som Magnus Härenstams begravning äger rum i Hedvig Eleonora kyrka börjar jag lyssna på hans ytterst levande uppläsning av egna minnen sammanfattade i boken "Morsning och goodbye". Det säger sig självt att det ger en alldeles särskild intensitet att lyssna på Härenstams röst just nu.
Men även utan denna extrema aktualitet är boken synnerligen lyssnansvärd! På många ställen är Härenstams röst så full av energi och livsglädje att det är omöjligt att förstå att boken berättas av en dödssjuk man. För så är det ju. Det var först efter den älskade vännen och arbetskamraten Brasses död för mindre än ett år sedan som Härenstam på allvar tog itu med sammanfattandet av sitt liv, med hjälp av skribenten och journalisten Petter Karlsson. Då hade han sedan flera år levt med sin cancersjukdom.
Även Härenstams pappas noggrant förda dagboksanteckningar över sonens barndom och tonårstid har varit till hjälp i återskapandet av en nästan bortglömd start på livet. Härenstam framhäver att han aldrig har varit intresserat av att fördjupa sig i det förflutna. "Min bästa tid är nu", har han alltid tyckt. Livet tycks på allvar först ha börjat i och med arbetslivet. Detta tar sig även uttryck i att jag uppfattar Härenstams röst som mera osäker och lite trevande här i motsättning till den kraftfulla uppläsningen senare.
Efter nio år som student på universitetet med spridda kurser inom bland annat pedagogik och sociologi möter han sitt öde i form av vännerna Lasse Hallström och Lars Erik "Brasse" Brännström. Och det stora genombrottet där Härenstam blir Magnus med hela svenska folket kommer med TV-serien "Fem myror är fler än fyra elefanter". En pedagogisk TV-serie som älskades av en hel generation svenska barn och deras föräldrar. Personligen minns jag bäst det stående inslaget med fyra figurer varav en skulle bort. Det var roligt och det var en skolning i demokrati. Vi lärde oss att alla har något gemensamt och alla har något som skiljer ut.
För mig som sällan tittar på TV och aldrig läser kändisskvaller rymmer boken många nyheter. Jag säger som Härenstams fru Birgitta att jag alltid tidigare har uppfattat Härenstam som en clown men nu genom boken upptäcker jag en mogen man som tar ansvar för sina misstag och visar sina medmänniskor uppskattning och omtanke.
Självbiografier kan annars vara ganska påfrestande att läsa med all sin självcentrering och självömkan, men det slipper vi här. Konstnärens omättliga behov av uppskattning och bekräftelse finns naturligtvis med någon enstaka gång då det också får genomgripande konsekvenser för Härenstams liv och familj. Dock verkar det vara hållet i strama tyglar för det mesta. Som Härenstam är uppfostrad och som han lever sitt liv: leendet och den sociala rollen tar han på sig innan han går hemifrån varje gång!
Vi slipper de otroligt tråkiga uppläsningar av alla recensioner som hans liv rymde. Undantaget är påpekandet att en enda negativ anmärkning kan fortsätta att hemsöka även Härenstam, trots alla välvilliga, uppskattande ord som kom honom till mötes under hela hans vuxna liv.
Boken är spännande komponerad och det kan vi säkert tacka Petter Karlsson för eftersom det är han som hållit i pennan. Många gånger hinner jag besviket tänka att "det hade jag velat höra mera om", när något viktigt nämns i förbifarten. Men lugn, bara lugn, det återkommer och fördjupas senare.
Mottagen: 6 juli 2015
Anmäl textfel
