LitteraturMagazinets recension
av St: Irvyne, eller Rosenkorsaren, Percy Bysshe Shelley
Välkommen nyutgåva av gotisk skräckklassiker
Percy Bysshe Shelley var bara sjutton år gammal när han skrev ”S:t Irvyne eller Rosenkorsaren: Romans”. Då var det tidigt 1800-tal, nu kommer den i svensk nyutgåva och det är en välgärning att ge gotiska skräckklassiker som denna nytt liv.
Shelleys fragmentariska roman inleds med att Wolfstein, som är på flykt från brott som förblir okända för läsaren, kommer i lag med ett rövarband. Där träffar han sitt livs kärlek Megalena och tillsammans flyr de från banditerna för att leva ihop. Banditen Ginotti fortsätter dock att förfölja dem såväl i skuggorna som i Wolfsteins drömmar.
Det är också i gränslandet mellan dröm och verklighet som karaktärerna hemsöks av mörka fantasier. Suggestiva miljöer där de befinner sig under sena timmar bidrar till den rysliga stämning som man förväntar sig av en gotisk roman. Spökena visar sig sällan i full figur, men man är medveten om att det övernaturliga är lika närvarande som den mer fysiska naturen.
”S:t Irvyne” är en typiskt romantiskt roman med bombastiska naturbeskrivningar och passionerad kärlek. Möjligen är detta extra kryddat av att Shelley skrev den som hormonstinn tonåring. Det är svulstiga skildringar av miljö, känslor och karaktärer:
”Det var i den mörka och tysta timmen som Wolfstein, utan att bry sig om utsikten omkring sig, - en utsikt som kunde ha fått varje annat bröst att vörda eller till och med dyrka, - vandrade ensam – tankfullt vandrade han – mörka bilder av framtiden ägde hans själ; och hans nuvarande situation var knappast lämplig för att tillfredsställa en ande som ivrigt flämtade efter frihet och oberoende.”
Romantikens verk är litteraturens motsvarighet till musikaler. Handlingen och gesterna är övertydliga och emellanåt brister man ut i sång eller läser poetiska verser. Shelley har skrivit in dikter och epigram som är hans egna eller tagna från andra verk.
Dramatiken fortsätter när Wolfsteins tvingas bevisa sin kärlek till Megalena på ett ganska osmakligt vis. Känslorna svallar hos såväl trånande män som lustfyllda kvinnor och passionen styr deras handlande. Shelleys beskrivningar är också oväntat avslöjande.
Som läsare av ”S:t Irvyne” får man fylla i en hel del själv då författaren har utelämnat ganska avgörande information om personernas öden. Det är hopp i handlingen och logiska luckor, men på något sätt bidrar det till bokens charm.
Mottagen: 13 oktober 2013
Anmäl textfel
