LitteraturMagazinets recension
av Förlupna ord : Ur de svarta anteckningsböckerna, Per Wästberg
Fragment från äldre bildad herre
I sina svarta anteckningsböcker har Pär Westberg samlat infall och iakttagelser från det som lite slarvigt och brutalt brukar sammanfattas som ett liv.
"Förlupna ord" består av ett urval av anteckningarna, sammanställda i 61 kapitel på 200 sidor. Det är en volym som med precision och gehör avlyssnar parrelationens dialoger och (brist på) samspel, men som även rymmer infall som finns till just för de vackra formuleringarnas skull. Det är så med den här volymen, att formuleringskonsten firar triumfer på var och varannan sida. Omsorgsfullt läggs ord till ord i personporträtten som namnlöst uppehåller sig vid ett ”han” eller ”hon”, men som ändå mirakulöst blir till kött och blod: ”Hon hade ett ansikte där inget smink kunde dölja bitterhetens rynkor”.
Det är knappast en volym att läsa från pärm till pärm. Författaren beskriver redan i sitt förord att det i den här boken handlar om att göra en lång historia kort och kortare historier något längre. Någon kronologi eller sammanhållande berättarstruktur står inte att finna. Däremot återfinns här en stor mängd av enastående romanöppningar - de där inledande orden som direkt slår an tonen och lovar ett läsäventyr av stora mått. Men här kommer författaren inte längre än till inledningen. Abrupt lämnas läsaren vind för våg.
Det här är texter som är författade av en äldre bildad herre. Formuleringarna drar med sig en doft från det förra århundradet med dekolletage, matsalsbord och gulnat brevpapper. Även omslaget till boken slår an tonen till ett svunnet Stockholm. Men Pär Westbergs fastnar inte i nostalgi. Med stöd av fragmentet lösgör han porträtten från tid och rum. Resultatet har blivit en anspråkslös volym som blir stor litteratur just genom sin anspråkslöshet. Eller som författaren beskriver porträttgalleriet som utgör boken: ”polaroider, inte röntgenfoton”.
Mottagen: 1 november 2020
Anmäl textfel
