LitteraturMagazinets recension
av Liknelseboken, Per Olov Enquist
Om detta med kärleken och frälsningen och skillnaden dem emellan
Jag har alltid funnit PO Enquists kärleks- och sexskildringar intressanta. Ofta detaljerade, ärliga, inte alltid bra – men intressanta. Därför blev jag rent överväldigad när jag fick veta att han skulle ge ut en kärleksroman, vilket även är undertiteln till "Liknelseboken".
Boken tar vid där självbiografin "Ett annat liv" slutar, för att fylla i några av luckorna i föregångaren. För att inget får förbli hängande, som han skriver. Det är de döende vännerna som ber honom skriva om kärleken, det där som inte låter sig förklaras. Och så är det ju den omtalade notesboken med den bortgångne faderns dikter –- den som modern sagt sig ha eldat upp men som nu återfunnits hos en kusin. Ett nytt pusselläggande börjar; vem var fadern, kan man utläsa något om honom i dikterna? Och varför saknas nio sidor i mitten?
Till en början blir jag upprörd. Nej, inte mer av det här hackiga, omständliga talspråket, inte fler ofärdiga tankar! Inte mer om släkten och Hjoggböle och Frälsaren!
Det tar mig exakt 17 sidor av kamp innan det vänder, innan jag kommer in i samma lunk som författaren och inser att detta kommer att bli en hisnande upplevelse, en sån där bok jag kommer att stryka under meningar i – 17 sidor, innan jag "kommer igenom".
Det kan ha något att göra med formatet, "Liknelseboken" är bara runt 250 sidor jämfört med föregångarens över 500. Dessutom är innehållet mer begränsat, ambitionen är inte att redovisa och förklara ett helt liv utan kretsar – med vissa typiska utsvävningar i både tid, rum och språk – kring detta med kärleken och frälsningen och skillnaden dem emellan. Om det finns någon sådan?
"Det kvistfria furugolvet" är meningen som media har hakat upp sig på. Visst är det målande ord men anledningen till att de lyfts fram är snarare att media vill slippa återge vad som hände på det där golvet. Hela mediesverige blir förläget inför Enquists ord och klarar inte av att redogöra för dessa scener annat än att golvet de utspelar sig på är kvistfritt och av furu. Det är med andra ord ganska närgången läsning mellan dessa pärmar, det som den 78-årige PO avslöjar om den 15-åring han var.
Det som fastnar är just detta. Den ärliga beskrivningen av det första sexuella mötet men framför allt den varsamma beskrivningen av kvinnan, utan omskrivningar, utan sensationslystnad. Liksom samtalen dem emellan. Det krävs mod att skriva så.
Stannar kvar gör också språket; dialekten, resonemangen, det omständliga, det halvfärdiga. Utropstecken och kursiveringar utspridda till synes utan logik. Även detta kräver ett visst mått av mod, mod att lita på sin röst – och på sina läsare.
De flesta som läst Enquist tidigare känner väl igen sig i språket vid det här laget och att han plötsligt skulle skriva på ett annat sätt känns främmande, men det är inte en allt igenom lätt läsning.
Lyckas han då med sin uppgift, att beskriva kärleken och lusten, detta som inte låter sig göras? Jo, till viss del tycker jag det:
"... man skrattar åt ett skämt, man skrattar inte åt lusten, den styr, den är som längtan efter havet, det gigantiska, det som är större än Hornavan, som annars är större än allt. Skräcken för lusten är djup som Hornavan, någon öppnar en dörr och så är skräcken borta; den som öppnar denna dörr till det innersta rummet blir aldrig glömd..."
Erika Wallman
Mottagen: 26 mars 2013
Anmäl textfel
