LjudboksRecension
av Liknelseboken, Per Olov Enquist
Enguists roman om den svårfångade kärleken kan bli klassisk
"En kärleksroman" kallar författaren detta. Håller jag med? Det undrar jag boken igenom.
Enquist läser själv sin bok och han är ingen lätt författare att lyssna till. Men det är värd ansträngningarna. Alla böcker jag läst och alla pjäser jag sett av Enquist har stannat kvar i mitt medvetande så det bjuder mig inga svårigheter att följa med i författarens associationsbanor.
Livet, döden, den sexuella lusten, frälsningen, meningen med livet, släkten, vännerna, minnena, romangestalter, historiska personer, allt flätas samman och snor sig om vartannat. Som ett musikstycke där teman återkommer i nya variationer och sammanhang om och om igen (Sibelius åttonde symfoni, den aldrig skrivna, återkommer också)
Jag får även en mycket vacker upplevelse av gerotranscendensen, tillståndet då gränserna luckras upp. Var börjar mitt liv och var tar de andras vid? Deras minnen är mina minnen. Släkt och vänner, både på denna sidan floden (Styx, Döden) och på andra sidan, har blivit en del av en själv. De historiska personerna och alla romangestalterna bidrar till ett synnerligen rikt inre liv!
Och kärleken då? Kärleken är lika svårfångad som Gud, skriver Enquist.
14-15 år gammal förförs han av en mera en dubbelt så gammal kvinna och i detta möte erfar han vad frälsning är. Frälsning med frihet. Att komma igenom. Detta beskrivs mycket vackert.
Men är det sant? Det råkar vara så att jag precis har läst tre olika romaner om pojkar i 14-15 års åldern som förförs av mera än dubbelt så gamla kvinnor: EL James: “Femtio nyanser av honom”, Diana Abu Jaber: “Nymåne” och nu denna. Pojkarna är i stunden hänförda och oändligt tacksamma. Men vad får det för betydelse i ett livsperspektiv? Hur präglar det pojkarna? Det beskrivs väldigt olika och uppfattas ju också helt annorlunda av åhöraren än av pojken.
Enquist uppläsning av sin egen bok understryker bokens karaktär av musik. Ingen kan som han få fram rytmen, satsmelodin och frågandet som han. Få författare har en sådan samstämdhet mellan sin inre och yttre röst. Det ger helt klart en mycket förstärkt upplevelse av boken att få lyssna till författaren själv i det här fallet.
Jag är övertygad om att detta kommer att bli en klassiker. Med det menar jag, en roman som kan läsas om och om igen och för varje gång ge nya insikter och upplevelser. Liksom denna roman i sin tur bygger vidare på annan klassisk litteratur, fram för allt Bibeln. Den som inte växt upp inom något kyrkligt sammanhang måste få en helt annan upplevelse än vi som har egna relationer till exempelvis “frälsning”, “frälsning med frihet”, “självfrälsning”,“liknelsen om...”, “död och uppståndelse”.
Ett par ställen i romanen skriver Enquist under förevändning att citera någon annan: Nu har jag berättat allt, fatta får ni göra själva. Det kunde lämpligen ha avslutat även romanen, för fatta helt och hållet kommer vi nog inte att göra förrän vi själva är framme vid floden Styx, om ens då.
Mottagen: 30 mars 2013
Anmäl textfel
