LitteraturMagazinets recension
av En psykoanalytikers väg, Per Magnus Johansson
Om att tala, tänka och förstå
Per Magnus Johansson är för många idag psykoanalysens kanske främsta ansikte utåt. Och nog är det med rätta. I "En psykoanalytikers väg" får vi ta del av hans egna ord kring sin verksamhet och hur han blev den han blev.
Förutom att vara aktivt verksam psykoanalytiker och psykoterapeut är Per Magnus Johansson docent i idé- och lärdomshistoria. Han är författare till ett flertal böcker och är grundare till såväl Freudianska föreningen som tidskriften Arche (tidigare Psykoanalytisk Tid/Skrift).
”En psykoanalytikers väg” består av fem samtal, gjorda mellan december 2011 och april 2013, mellan Per Magnus Johansson och Emil Asbjörnsen, Tormod Otter Johansen och Rebecca Vinberg från Göteborgs förening för filosofi och psykoanalys (GFFP). Samtalen kretsar kring en mängd olika ämnen, från Johanssons uppväxt, till musik och litteratur samt psykoanalysens teori och praktik.
Johansson har en fot i Göteborg och en i Paris. Han är född, bosatt och verksam i Göteborg, men har – sedan han som ung vuxen begav sig till Frankrike där han kom att söka upp psykoanalytikern Pierre Legendre – parallellt bott och verkat även där.
”En psykoanalytikers väg” ges ut samtidigt i Sverige och Frankrike och är därför redan från början utrustad med en parallell översättning till franska. Förordet är skrivet av historikern och psykoanalytikern Élisabeth Roudinesco.
Få har i samma utsträckning, och under så lång tid, visat prov på en sådan kapacitet och ett engagemang både innanför och utanför mottagningens fyra väggar. Men vad är det egentligen som driver honom? Hur har han blivit den han är?
Tydligt för Johanssons berättelse om sitt liv, är att den är genomsyrad av en ständig öppenhet inför framtiden. Att du blir den du blir är inte av nödvändighet en konsekvens av ett medvetet beslut du gjort, ”att du ska bli det och det”, utan kommer sig av slumpmässiga val, guidade av en intuition och ett mod att våga kasta sig ut i det okända. Johansson hade ingen tanke från början på att bli psykoanalytiker. Hans ursprungliga intresse var inte för psykologi, utan för litteratur och filosofi. Men en blandning av slump, en omisskännlig drivkraft och en vilja att veta, har sakta men säkert tagit honom dit han är idag. För alla som lite famlar i mörkret, med svårigheter att såväl föreställa sig som formulera vart man egentligen är på väg här i livet, är det en inspirerande läsning.
Det ursprungliga intresset för humaniora har dock aldrig lämnat Johanssons sida. Han är en av få (?) som idag arbetar för att psykologin inte ska tappa sin relation till konsten, litteraturen och filosofin – ämnen vars närvaro i texter av Freud, Jaques Lacan, Julia Kristeva, är omöjlig att missa, men som bara ter sig mer och mer sällsynt inom den kliniska psykologin idag.
Men mest av allt handlar ”En psykoanalytikers väg” kanske ändå om psykoanalys – psykoanalys idag som förr. Psykoanalysen är mindre kontroversiell som teori inom humaniora än vad den är som klinisk psykologi. Och dess historia har varit en lång kamp om legitimitet, erkännande och tolkningsföreträde. Om detta handlar samtalen om, liksom psykoanalysens förhållande till andra discipliner som humaniora och juridik.
”En psykoanalytikers väg” är en lång intervju i fem delar och dess form är inte ointressant i förhållande till ämnet som avhandlas. Eftersom boken består av samtal, har den ingen kronologi eller särskilt upplägg. Den utvecklar sig spontant, hoppande fram och tillbaka mellan olika teman.
Detta speglar på ett intressant vis just den muntlighet som i sig är så central inom psykoanalysen. Psykoanalysen är – till skillnad från många andra ämnen och discipliner – en muntlig tradition, som överlåts muntligen från en till en annan. Johansson själv är inte sen att poängtera detta: det för psykoanalysen absoluta värdet att tala och lyssna. Att tala är någonting som konstituerar människan, enligt psykoanalysen. Det är viktigt att ta sina egna ord – och på det sättet även sitt liv – på allvar.
Visst kan det ibland känns lite stolpigt att läsa en bok som helt och hållet består av transkriberat tal. Men det är av samma anledning intressant, eftersom Johansson talar om ting han själv kanske inte heller har talat om i större utsträckning innan och det vill säga inte besitter några stelnade, redan uttänkta, svar på.
Det är akten av att tänka, bearbeta på nytt och förstå, som vi här får bevittna i all sin nakenhet.
Mottagen: 3 november 2014
Anmäl textfel
