Recension
av Döda rummet, Per Demervall
Da Vinci-koden i serieform med Strindberg i huvudrollen
”Döda rummet”, som förstås anspelar på Strindbergs ”Röda rummet”, kommer ut väldigt lägligt. Det är ju – som ingen torde ha undgått att märka – 100 år sedan Strindberg trillade av pinn och ”Döda rummet” handlar just om detta hundraårsjubileum. I ”Döda rummet” är dock en hel del saker ganska annorlunda. Andra världskriget har aldrig slutat, Sverige har 200 miljoner invånare, etc. Helt enkelt en alternativ historieskrivning som leder till en alternativ nutid där Strindberg anses vara en fantasyförfattare. Det finns dock ett Strindbergsällskap som för några år sedan försökte göra en statskupp – och självklart är det kring detta mystiska sällskap som boken kretsar. Lägg till några ytterligare ingredienser: en huvudperson som är förföljd journalist och avhoppare från sällskapet, en ledare som heter Don Bernadotti och vill bli kung, en nedfryst Strindberg som hålls vid liv av en väktare… och voila! Du har ”Döda rummet”.
För den som vill läsa ”Da Vinci-koden” i serieform med Strindberg i huvudrollen är detta helt perfekt. Tyvärr är det ganska b. Ungefär så b som en ”Da Vinci-koden” i serieform med Strindberg i huvudrollen helt enkelt måste vara. Allting äger rum på en otroligt barnslig deckarnivå, teckningarna är visserligen ganska fina men ser alltför datorgjorda ut, och storyn som kan verka invecklad är i själva verket otroligt tunn. Slutklämmen kan te sig intelligent men i själva verket är det bara den gamla låt-alltihop-vara-en-dröm-lösningen, om än i lite pimpad form. Nej, serier och Strindberg som i vanliga fall är en alldeles perfekt kombination faller här väldigt platt till marken. Den enda behållningen är att jag får mig några goda skratt över hur vansinnigt fånigt alltihop är – och mer än så vill jag faktiskt få med mig när jag kliver ut ur en bok.
Mottagen: 17 maj 2012
Anmäl textfel
