LitteraturMagazinets recension
av Kärleken passerade här en gång, Peo Bengtsson
Skilsmässa ur ett manligt perspektiv
Peo Bengtsson säger själv att han har skrivit romanen "Kärleken passerade här en gång" som i ett enda långt andetag. Han tog en time out från sitt liv, hyrde en stuga och bara åt, sov och skrev. Som om berättelsen var något han bara måste få ur sig för att kunna gå vidare.
Hur mycket av boken som är baserad på egna erfarenheter vet jag inte, men Bengtsson indikerar att där finns en hel del.
Romanens huvudpersoner är Johanna och Samuel. En dag kommer Johanna hem och konstaterar att det inte går längre. Hon har träffat en annan och vill skiljas. Samuel tar emot beskedet ungefär lika bra som ett hårt slag i magen. Det är den klassiska "blixten från klar himmel". En himmel som kanske inte var så himla klar – om han tänker efter en smula.
Vi får följa uppbrottet från Samuels chockskadade horisont. Medan Johanna bygger upp ett annat liv med karriär, ny lägenhet och ny man, famlar han sig fram i sorgen. På köpet upptäcker han saker om sig själv som människa, far och vän. Att se sig själv i ett nytt ljus är som vi vet inte alltid det roligaste. Finns det viss sanning i det Johanna berättar? Har han varit oengagerad i äktenskapet, vänskaperna, barnen, livet?
Berättelsens nu, mitt i den såriga sorgen, varvas med återblickar på kärleken som en gång vaknade och växte sig stark. Dåtidens lycka agerar fond åt nutidens ångest. Lyckan då barnen föds speglar deras kamp med känslorna inför separationen.
"Kärleken passerade här en gång" är en bok som berör på djupet. Har man minsta erfarenhet av kärlekssorg får man förbereda sig på själslig rörelse. Det är stundvis tungt, men fokus hamnar till slut ändå på just detta: att har man en gång haft ynnesten att besökas av kärleken så är det ändå alltid värt det i slutändan.
Mottagen: 8 oktober 2013
Anmäl textfel
