LitteraturMagazinets recension
av Otrohet, Paulo Coelho
"Vilket pekoral, Paulo Coelho"
Misslyckat försök att gå in i en kvinnas inre.
Jag sökte en bok om vardagens och parrelationens existentiella ångest. Ville dras in i livspussel, ekorrhjul och sökandet efter både yttre och inre mening. Jag fann en roman som inte kommer i närheten av en trovärdig skildring av en kvinna i kris. Ja, jag är besviken.
Paolo Coelhos ”Otrohet” når inte ens nivån för en Harlequin-roman. Den sorts bok som kännetecknas av en måhända banal, men effektiv dramaturgi. På samma sätt som en romantisk film, vet vi, att trots alla förvecklingar och missförstånd, trots avståndstagandet, ibland avskyn, som huvudkaraktärerna känner för varandra, att det är undertryckt passion som när som helst bubblar upp. Och så lever de lyckliga i alla sina dagar och det blev en lagom dos av känslomässighet, tvivel, sex och kärlek.
I ”Otrohet” är ingen lycklig och kommer inte heller att bli det så länge sökandet efter lyckan står i vägen för lyckan själv. Huvudpersonen Linda är missnöjd med sitt liv. Hon är en 31-årig, vacker och framgångsrik, journalist. Gift med en lika framgångsrik man som hon har två välartade barn med. Efter tio års äktenskap är sexlivet trist och pliktbetonat och det inre tomrummet växer sig större för varje dag som går.
Hon vet inte vad som saknas henne, men hon försöker hitta det i köttets utomäktenskapliga lustar. De sexscener som Coelho bjuder på är dock inte värda att vänta på när priset är att genomlida en kombination av Lindas själsliga ältande och minilektioner om vad Mary Shelley's "Frankenstein" är för en bok.
Coelhos roman som är skriven i jagform i en inre monolog-stil är varken pricksäker, nyskapande eller ens omtumlande. Den är ett pekoralt försök att göra en resa i huvudpersonen Lindas inre. Ett försök som slutar i floskler, moralkakor och könsstereotypa bilder av män och kvinnor och vad som driver dem.
"Männen bedrar för att de har det inskrivet i sitt genetiska system. Kvinnan gör det för att hon inte har tillräcklig värdighet och förutom att hon ger sin kropp ger hon dessutom alltid bort en del av sitt hjärta".
Ju mer jag läser i boken, desto argare blir jag på att en så vida läst författare schabblar bort chansen att säga något viktigt till sina läsare om livet, som jag fördomsfullt förutsätter mestadels är kvinnor. Det värsta är inte det banala språket, utan det torftiga psykologiska skrapandet på en människas själsliv.
Romanens sensmoral är att lycka inte kan köpas för varken pengar eller tillfälliga sexuella förbindelser, utan måste komma från ditt inre rum. Det hade varit mer effektivt med en haiku på ämnet.
Mottagen: 22 september 2014
Anmäl textfel
