LitteraturMagazinets recension
av Carol, Patricia Highsmith
Det här är inte en bokrecension
Det är lika mycket en recension av filmatiseringen av romanen. För det finns vissa bilder som stannar kvar i ens medvetande långt efter de setts, som etsar sig fast.
Så var det när jag såg Todd Haynes film Carol från 2015, med Cate Blanchett och Rooney Mara i huvudrollerna. När jag året därefter läste boken med samma namn, nyutgiven på Modernista Förlag, var det oundvikligt att inte påminnas om vissa scener.
Therese Belivet, 19 år, drömmer om att bli scenograf, men för att tjäna in brödfödan tar hon ett tillfälligt jobb i en leksaksaffär. Det är här hon träffar Carol. Det är också här min hjärna genast kopplar tillbaka till samma sekvens i filmen, eftersom det är oundvikligt att inte läsa in Cate Blanchetts högburna siluett i Highsmiths beskrivning av Carol Aird:
"Deras ögon möttes samtidigt. Therese tittade upp från asken hon höll på att öppna och just då vände kvinnan på huvudet och såg rakt på Therese. Hon var lång och ljus, en rak, elegant gestalt i en löst sittande päls som hon höll öppen med ena handen i midjan. Hennes ögon var grå, utan färg, men ändå markanta som ljus eller eld, och fångade av dem kunde Therese inte titta bort."
Therese beslutar sig för att skicka Carol ett julkort, och det blir avstamp för en svindlande kärlekshistoria där själva kärlekshistorien är så subtilt uppbyggd, både i romanen och i filmen, att den under stora delar av historien endast ligger puttrande under ytan. Som en febrig nerv ständigt närvarande i varje möte.
Inget av detta undgår dock Harding, Carols man. Efter en del konfrontationer ger sig Therese och Carol ut på en resa genom USA, och hack i häl på dem följer en ursinnig Harding och hans mannar. En utveckling som oundvikligen blir en metafor för en flykt från det manssamhälle som inte bara förkastar deras relation, utan hela deras existens. Harding blir själva symbolen för patriarkatet. Det är som en Thelma & Louise i 50-talskostym.
Ni vet, den där eviga frågan om huruvida man borde börja med boken eller filmen för att inte förstöra upplevelsen av den andra... det är ju aldrig så enkelt som att det skulle finnas ett rätt svar på den frågan. I det här fallet har fragmenten av filmen inte någon negativ inverkan på läsningen, utan bör snarare ses som något som stundtals förhöjer läsupplevelsen. Den sätter en ton och förmedlar en känsla – av såväl njutning som obehag – som boken oftast, men inte alltid, lyckas lika bra med.
Boken, å andra sidan, innehåller sekvenser som är mindre framstående, eller helt borttagna ur filmen. Som när Therese blir hembjuden till sin kollega mrs Robichek, och i en bister vindsvåning kläs upp i en klänning som om hon var en docka. En ganska obehaglig scen som stannar kvar i ens medvetande långt efter att läsningen är över. I den värld som är bokens är det här en nyckelscen som bidrar till att bygga Thereses karaktärsdrag och drivkrafter. I filmen hade samma scen varit överflödig, för där hittar man andra vägar att gestalta detta.
Därför är frågan om huruvida man borde börja med filmen eller boken oväsentlig, båda fyller de en funktion. Det enda som spelar roll är att du läser boken. Och ser filmen. Allt annat vore ett brott.
Patricia Highsmith, kanske mest känd för sina böcker om Mr Ripley, utkom med den här romanen 1952, men då med annan titel och under pseudonym. Beskrivningen från förlaget löd då ››Romanen om en kärlek samhället förbjuder‹‹.
Fyrtio år senare publicerades den igen, då under Patricia Highsmiths riktiga namn, och med titeln "Carol". Den kom i nyutgåva 2016 på Modernista Förlag, och den släpptes som pocket under 2017.
Vem skulle du ge bort den här boken till?
-Jag tror jag slår in den till mig själv i julklapp, det borde fler göra.
Mottagen: 21 december 2017
Anmäl textfel
