Recension av Dvärgen, Pär Lagerkvist
En upptäcksresa i den inre ondskan
Jag är en av dessa individer som inte tvingades att läsa "Dvärgen" i skolan. Alltså kände jag ett stort behov av att färglägga den vita fläcken i min beläsenhet. I början tyckte jag inte att denna bok tog tag om mig eller kändes övertygande, men eftersom en vän råkade nämna den som sin favoritbok kändes det ofrånkomligt att läsa ut och försöka förstå varför – och visst förstår jag det, 160 sidor senare. Det här är nämligen högkalibrig skrivkonst.
Denna tunna volym är sprängfylld med cynism, hat och andra fula känslor. Berättaren, dvärgen, är så långtifrån insmickrande eller sympatisk och samtidigt så väldigt övertygad och självsäker. Sättet på vilket den rösten är frammejslad gör att jag genast förstår varför Lagerkvist fick Nobelpriset. Hans poesi må vara allt annat än min smak, men hans prosa är någonting i särklass och tillsammans med innehållet gör det "Dvärgen" till en mörk resa in i människans dolda mörker.
Mottagen: 22 september 2012
Anmäl textfel