LitteraturMagazinets recension av Bödeln, Pär Lagerkvist
Om människornas odödliga ondska
På en krog står en bödel lutad mot disken och dricker. Han är i allas fokus, men talar inte själv. Istället är det andra besökare som börjar berätta om honom, om hans yrke, om allt det som en bödel symboliserar – ondska och kraft och rättsskipande.
Flera sägner fladdrar förbi på ett bondskt talspråk. Fler och fler berättelser fogas till de första. Samtidigt verkar tiden gå. Helt plötsligt har vi en mera nutida överklass som sitter där och berättar om hur de ska reformera samhället på sant fascistiskt vis. Ett band med svarta musiker blir lynchade och bokens samtid, 1930-talet, visar sina allra sämsta sidor.
Då börjar bödeln själv tala. En odödlig bödel som varit den som genom alla tider har fått verkställa den yttersta ondskan. En odödlig bödel som vet att han aldrig ska få vila från sitt värv. Att ondskan aldrig kommer att besegras, eftersom den är människans yttersta livskraft.
Det här är en bok där ordet "neger" förekommer några gånger, men det är inte det som är problemet i sig, utan att de svarta beskrivs som essentiellt djuriska. Därmed blir boken, kanske medvetet, kanske omedvetet, en del av den ondska den skildrar.
"Bödeln" skrevs 1933 och vidareutvecklades 1934 till ett skådespel. Jag önskar att Brombergs, som har för ambition att ge ut Lagerkvists samlade verk, hade inkluderat skådespelet i denna tunna volym. Texten är förvisso stark i sig själv, men hade kanske mått bra av sällskap.
I övrigt kan jag bara helhjärtat se fram emot att få följa med på förlagets resa genom Lagerkvists textvärldar. Det är ett oerhört rikt författarskap som Brombergs ger en ny stund i rampljuset.
Mottagen: 2 april 2014
Anmäl textfel