LitteraturMagazinets recension
av Barabbas, Pär Lagerkvist
Klassiker om de stora livsfrågorna
Pär Lagerkvist är en av Sveriges allra största författare. Hans expressionistiska dikt. ”Ångest, ångest är min arvedel” från 1916 är välkänd och läst, hoppas jag, av alla studenter. Brombergs har gett ut hans ”Samlade dikter” på nytt och även flera av hans romaner, nu senast ”Barabbas” från 1950. Året efter fick Lagerkvist Nobelpriset.
Han fortsätter att ställa svåra existentiella frågor i sitt författarskap, men han gör det på ett språk som är ett under av klarhet och enkelhet. I ”Barabbas” är tron i centrum. Lagerkvist har kallat sig själv ”en troende utan tro, en religiös ateist”. Han ville tro och närmade sig också sin moders fromhet i stämningsfulla dikter som ”Det är vackrast när det skymmer” och ”Nu vänder mor sitt bibelblad”.
K G Hammar har skrivit förordet till nyutgåvan. Romanen inleds med orden ”Alla vet hur de hängde där på korsen och vilka som stod samlade omkring honom”. Kanske var det ännu så när boken skrevs, menar Hammar. Det fanns bakgrundskunskaper hos Lagerkvists samtida läsare som nog inte finns i dag. Men en klassisk text har förmågan att i alla tider skapa starka möten med läsarna.
Folket i Jerusalem bestämde vid påskhögtiden att rövaren Barabbas skulle benådas i stället för Jesus. I litteraturen blir Barabbas en symbol för hela den mänsklighet som blev frikänd från skuld genom Jesu död på korset. Evangelierna låter Barabbas försvinna, men Lagerkvist placerar honom på Golgata som betraktare och ger honom ett liv efter det.
Barabbas är nyfiken på de kristna, men de har svårt att ta honom till sig. Han är en ensam man, men som slav i en gruva blir han ihopkedjad med en troende. Då låter han rista in Jesusnamnet på baksidan av den bricka han bär om halsen. Fast när man så befaller kryssar han helt sonika över det.
Barabbas lever kvar i våldets princip. Han sticker ner en skriftlärd som väljer att kasta första stenen på en kvinna som hävdat att Jesus är Guds son. Det räddar henne inte. Men han lyfter upp henne ur gropen på natten och bär henne till en grav i hennes hemby. Det är en kärleksgärning.
Barabbas är ensam och lever i mörker. Det illustreras särskilt väl när han förgäves irrar runt i katakomberna i Rom och söker efter de kristnas sammankomst. Han är fast i dödsriket.
I slutet av boken blir Barabbas själv korsfäst tillsammans med andra kristna i Rom som beskyllts för att sprida eld i gränderna. Bara han är skyldig. Han hatar denna världen och förefaller mest ha tagit till sig det apokalyptiska i Jesu förkunnelse. Men på korset överlämnar han sig till ett annat mörker, det mörker där också Gud finns. Lagerkvist gestaltar en mystisk erfarenhet, skriver K G Hammar. Där uppenbarar sig Gud som den som fyller frånvaron med sin närvaro, tomheten med sin fullhet och mörkret med sitt ljus.
Mottagen: 30 augusti 2016
Anmäl textfel
