Omkring år 1200 var Stockholm – ”Mälarens lås” – ännu ett obetydligt fiskeläge och en tillfällig marknadsplats, men med växande strategisk betydelse. Detta sedan de andra förbindelserna mellan Östersjön och Mälaren var på väg att täppas till. Nu öppnade sig en möjlighet för kungen att inte bara behärska det enda inloppet utan också att ta upp skatt av sjöfararna.
Till detta nybyggarsamhälle anländer tre män västerifrån. De har en vision att skapa en kristen församling, som till skillnad från påvedömet är totalt osjälvisk och där man inte förväntar sig någon som helst belöning för goda gärningar, varken i jordelivet eller livet efter detta.
Först efter mer än 800 år kan hela historien berättas. Detta blir möjligt sedan Skeppsholmskyrkan brunnit ner till grunden och platsen kan bli föremål för en arkeologisk utgrävning.
Över ett hisnande tidsspann knyts dåtid och nutid ihop i P C Jersilds nya roman.

”Trångboddheten, råttorna och måsfåglarna hjälpte till att sprida smitta; undernäring och vitaminbrist gjorde resten. Det hostades och snörvlades i mörka kyffen, det porlade i luftrör, om nätterna pep astmatiska lungor som små orglar. Rök in gjorde det eftersom få hus ännu hade skorsten. I tristessen söp folk, drullade och slog upp sår eller bröt ben i halkan. Bråkade med kniv gjorde de också. När det började töa stank hela norra kustremsan som ett överfyllt utedass. I sörjan flöt inte bara sopor, exkrementer och döda djur utan också ett och annat foster.”
Ur inledningen

Omkring år 1200 var Stockholm ännu ett obetydligt
fiskeläge, men med växande strategisk betydelse. En möjlighet öppnar sig för kungen att inte bara behärska det enda inloppet utan också att ta upp skatt av sjöfararna.
Till detta nybyggarsamhälle anländer tre allvarliga män västerifrån. De har en vision att skapa en kristen församling, där man inte förväntar sig någon belöning för goda gärningar, varken i jordelivet eller livet efter detta. Strängt asketiska börjar de bygga ett kloster där de ska förverkliga sin vision.
Först efter mer än 800 år kan hela historien berättas. Skeppsholmskyrkan har brunnit ner till grunden och platsen kan bli föremål för en arkeologisk utgrävning. Den lilla firman som åtagit sig uppdraget arbetar sig sakta fram till den kusliga sanningen.
”Jersild behandlar frågor som är lika centrala idag som de var i vårt samhälles gryningsögonblick.”
Sydsvenska Dagbladet


”De ondas kloster är en av Jersilds intressantaste och mest läsvärda böcker.”
Upsala Nya Tidning

Omkring år 1200 var Stockholm - "Mälarens lås" - ännu ett obetydligt fiskeläge och en tillfällig marknadsplats, men med växande strategisk betydelse då de andra förbindelserna mellan Östersjön och Mälaren var på väg att täppas till. Nu öppnade sig en möjlighet för kungen att inte bara behärska det enda inloppet utan också att ta upp skatt av sjöfararna.
Till detta nybyggarsamhälle anländer tre allvarliga män västerifrån. De har en vision att skapa en kristen församling, som till skillnad från påvedömet är totalt osjälvisk och där man inte förväntar sig någon som helst belöning för goda gärningar, varken i jordelivet eller livet efter detta. För att bekämpa det bedrägliga hoppet om ett liv nära Gud vill de göra det yttersta offret. Strängt asketiska börjar de bygga ett kloster där de ska förverkliga sin vision.
Först efter mer än 800 år kan hela historien berättas. Detta blir möjligt sedan Skeppsholmskyrkan brunnit ner till grunden och platsen kan bli föremål för en arkeologisk utgrävning. I romanens andra tidsplan får vi i nutidens Stockholm följa den lilla firman som åtagit sig uppdraget medan de sakta arbetar sig fram till den kusliga sanningen.
Över ett hisnande tidsspann knyts dåtid och nutid ihop i P C Jersilds nya roman.

Ur inledningen:
"Trångboddheten, råttorna och måsfåglarna hjälpte till att sprida smitta; undernäring och vitaminbrist gjorde resten. Det hostades och snörvlades i mörka kyffen, det porlade i luftrör, om nätterna pep astmatiska lungor som små orglar. Rök in gjorde det eftersom få hus ännu hade skorsten. I tristessen söp folk, drullade och slog upp sår eller bröt ben i halkan. Bråkade med kniv gjorde de också. När det började töa stank hela norra kustremsan som ett överfyllt utedass. I sörjan flöt inte bara sopor, exkrementer och döda djur utan också ett och annat foster."