Recension
av Dorian Grays porträtt, Oscar Wilde
Underhållande, men inte omistlig, klassiker om syndens lockelse
Jag har tidigare aldrig läst någon bok av Oscar Wilde, bara diverse citat – och liknande sentenser kryllar denna bok av, lagda i munnen på den hedonistiske njutningsmänniskan Lord Henry. Lord Henry är den som lockar unge Dorian Gray med sig i fördärvet. För ytterst är detta en saga om förfall, om last, om synd. Det lockande med ett utsvävande leverne – men också alla dess baksidor.
Dorian Gray åldras inte, tack vare att hans själ flyttat in i ett målat porträtt samtidigt som hans yttre förblir lika ungt och vackert som porträttet var innan det började åldras. Så långt vet nog alla vad "Dorian Grays porträtt" handlar om, men själv hade jag ingen uppfattning om resten av handlingen, som faktiskt är ganska oväsentlig. Dock blev jag förvånad över vilken klassiskt romantisk spökhistoria det faktiskt rör sig om. Språket är också så sirligt, poetiskt och blommigt som det anstår en artonhundratalsroman.
HBTQ-vibbarna som är starka i början men sedan “skrivs över” av klassisk hetero-kärlek är klart intressanta. Att Basil Hallward, porträttets konstnär, älskar Dorian går det dock inte att komma undan.
Vad tycker jag då om "Dorian Grays porträtt"? Som helhet är det en bok som “duger” och är nästan bra, men jag har svårt att se detta som en omistlig klassiker; den är lite för fast i sin tid. Även om den är medryckande och underhållande på alla sätt så är den inte tillräckligt mycket mer.
Mottagen: 21 september 2012
Anmäl textfel
