Recension av En enda sanning, Olle Lönnaeus
Svårmodig kriminalroman i vinande snöyra
Mitt i natten får Joel ett telefonsamtal från sin far Mårten: ”Kom hit. Det är bråttom. Jag har inte lång tid på mig nu ...” och linjen bryts. Fadern, som han hårdnackat vägrat ha att göra med under tjugo års tid, söker hans hjälp. Samtalet oroar och Joel beväpnar sig med gevär och yxa och ger sig ut i snöstormen. Mårten, den mediokra konstnären, bor inte långt bort men den yrande snön förvillar. När Joel sent omsider kommer fram hittar han sin far hängande från en krok i taket. Han är död. Fadern har varit utsatt för hot efter det att han målat tavlor av profeten Muhammed där han framställt profeten som en gris. Tavlorna var så dåliga att han måste förklara vad de föreställde. Nu verkar det som om Mårten har tagit sitt eget liv.
Polisen, Fatima al-Husseini, blir uppmärksammad på en arabisk skrift på väggen ”Ghadab Allah”, som betyder Guds vrede. Slutsatsen blir att Mårten har blivit mördad. Säpo kopplas in och när en ung misstänkt gärningsman grips överförs Fatima till Säpo för att hålla förhören. Det blir en psykologisk maktkamp mellan Fatima och den fanatiske Osama al-Din. Han har en förmåga att angripa hennes svaga punkter och krypa under hennes hud, men hennes uppdragsgivare som följer förhören utanför rummet verkar inte förstå, de är nöjda med att Fatima får honom att prata.
Joel lämnade hemmet i unga år, han stod inte ut med sin försupna och våldsamma far. Han är övertygad om att modern lämnade dem på grund av faderns misshandel. Men nu börjar han trots allt att söka sanningen om sin far och han upptäcker saker som inte stämmer med hans egen sanning. Han möter Helga, den kvinna som var faderns käresta de senaste åren, och som bedyrar att hans far sett ljuset. Han hör ryktet att hans far skulle ha mördat en man som han hade skumma affärer ihop med. Vad är egentligen sanning eller finns det flera sanningar? Har vi alla vår egen sanning? Fundamentalisten Osama har sin sanning som han envist håller fast vid.
Det känns skönt att läsa en deckare som stadigt för handlingen framåt utan hopp fram och tillbaka i tid och rum. Upplösningen känns rätt, även om jag får erkänna att jag inte kunde gissa slutet. Det är exakt så en bra deckare ska vara. Den är lite svårmodig, snöstormen viner, det är kallt och grått. Joels liv är dystert och det finns inte många glädjeämnen i Fatimas liv heller. Damm förlag betecknar den som country noir, och ja, varför inte? Den är i alla fall klart läsvärd!
Mottagen: 14 maj 2012
Anmäl textfel