Löparna kallas den gammaltroende ryska sekt

som inte erkänner någon kyrklig eller världslig

överhet, eftersom de båda är i Antikrists

händer. Som lär att det enda människan kan

göra för att rädda sin odödliga själ och frälsa

världen från ondo är att befinna sig i ständig

rörelse, aldrig slå sig ner och låta sig inordnas.

Att dö namnlös, i främmande land. Att löpa.

Löparna utspelar sig i vår samtid. Här är

rörelsen tvärtom grundvalen för den bestående

ordningen. Hur hon än löper kommer

människan inte längre undan, varken sig själv

eller den ordning hon är en del av. I Olga

Tokarzcuks nya roman är människorna fullt

upptagna med sina egna eller varandras

försök att försvinna. Scenen är vår kontinent

– en värld formad av människans egen besatthet

av att se. Se för att förstå, se för att njuta

och se för att behärska. De är kringskurna av

gränser de bär in på sina bara kroppar, gränser

som generationer av kartritare, anatomer,

pornografer och organpreparatörer bidragit

till att befästa lika omutligt som passkontrollanterna

på en modern flygplats. I Tokarczuks

roman möter vi dem alla: de sedda och de

osedda, de flyende och de vakande. Men var

finns löparna idag? Och hur många är de?

Olga Tokarczuk är född 1962 och

bosatt i Nowa Ruda i sydvästra

Polen. Hon tillhör sin generations

mest framträdande polska

prosaister.

Löparna från 2007 är hennes fjärde

bok på svenska.