April 1940. Danmark och Norge ockuperade. Det man förberett sig för på Byrån rycker allt närmare. Charlie Westerholm, nybliven underrättelseofficer, undrar vem de egentligen förväntas hålla ögonen på. Kommunisterna, de engelska vapentransporterna, den tyska underrättelsetjänsten … eller den gryende norska motståndsrörelsen?
Och någonstans på socialstyrelsen sitter en man som förser Tredje riket med svenska underrättelsetjänstens information om motståndsmän och judar.

Ola Larsmos nya roman är en berättelse i bästa Le Carré-stil om en tid då Sverige var en sambandscentral för alla tänkbara underrättelsetjänster, och förräderi en livsstil. Men framför allt är det en berättelse om hur en människa kan förändras och brytas ned av att leva i svekets närhet.

"Vi har för ögonblicket inga tecken på att anfallet också skulle utsträcka sig till svenskt territorium. Jag upprepar: i stunden finns ingenting som tyder på att Sverige skulle vara utsatt för fara. Våra vanliga källor har bekräftat att inga stridskrafter tycks vara avdelade för ett angrepp mot oss. Inte under dagens lopp. Han fortsatte: läget i Köpenhamn tycks lugnt, medan strider pågår i Osloområdet."

April 1940. Danmark och Norge ockuperade. Det man förberett sig för på Byrån rycker allt närmare. Charlie Westerholm, nybliven underrättelseofficer, undrar vem de egentligen förväntas hålla ögonen på. Kommunisterna, de engelska vapentransporterna, den tyska underrättelsetjänsten … eller den gryende norska motståndsrörelsen?
Och någonstans på socialstyrelsen sitter en man som förser Tredje riket med svenska underrättelsetjänstens information om motståndsmän och judar.

Ola Larsmos nya roman är en berättelse i bästa Le Carré-stil om en tid då Sverige var en sambandscentral för alla tänkbara underrättelsetjänster, och förräderi en livsstil. Men framför allt är det en berättelse om hur en människa kan förändras och brytas ned av att leva i svekets närhet.

"De fastnar i svansarna och kommer aldrig loss mer. Vore det bara så att de fastnade skulle de svälta ihjäl och så var det bra med det. Men man brukar kunna se att råttkungar knappast svälter. Man brukar säga att de andra råttorna av någon anledning lyder dem och skaffar dem mat. De har någon sorts makt tillsammans som de saknar var för sig. Och priset de betalar är att sitta fast i varandra för alltid. Jävligt äckligt, va?

Det ska sägas med en gång: den här boken går inte att lägga ifrån sig. Larsmos prosa - på samma gång exakt avvägd och med en lyrisk känsla för inre och yttre stämningar - är rena rama tidsmaskinen. Jag förs obevekligt in i krigstidens atmosfär, bland ransoneringskort, cikoriadoft och kvava kontorslokaler utan ventilation.

Oline Stig, Sydsvenskan

"Vi har för ögonblicket inga tecken på att anfallet också skulle utsträcka sig till svenskt territorium. Jag upprepar: i stunden finns ingenting som tyder på att Sverige skulle vara utsatt för fara. Våra vanliga källor har bekräftat att inga stridskrafter tycks vara avdelade för ett angrepp mot oss. Inte under dagens lopp. Han fortsatte: läget i Köpenhamn tycks lugnt, medan strider pågår i Osloområdet."

April 1940. Danmark och Norge ockuperade. Det man förberett sig för på Byrån rycker allt närmare. Charlie Westerholm, nybliven underrättelseofficer, undrar vem de egentligen förväntas hålla ögonen på. Kommunisterna, de engelska vapentransporterna, den tyska underrättelsetjänsten … eller den gryende norska motståndsrörelsen?
Och någonstans på socialstyrelsen sitter en man som förser Tredje riket med svenska underrättelsetjänstens information om motståndsmän och judar.

Ola Larsmos nya roman är en berättelse i bästa Le Carré-stil om en tid då Sverige var en sambandscentral för alla tänkbara underrättelsetjänster, och förräderi en livsstil. Men framför allt är det en berättelse om hur en människa kan förändras och brytas ned av att leva i svekets närhet.

"De fastnar i svansarna och kommer aldrig loss mer. Vore det bara så att de fastnade skulle de svälta ihjäl och så var det bra med det. Men man brukar kunna se att råttkungar knappast svälter. Man brukar säga att de andra råttorna av någon anledning lyder dem och skaffar dem mat. De har någon sorts makt tillsammans som de saknar var för sig. Och priset de betalar är att sitta fast i varandra för alltid. Jävligt äckligt, va?

Det ska sägas med en gång: den här boken går inte att lägga ifrån sig. Larsmos prosa - på samma gång exakt avvägd och med en lyrisk känsla för inre och yttre stämningar - är rena rama tidsmaskinen. Jag förs obevekligt in i krigstidens atmosfär, bland ransoneringskort, cikoriadoft och kvava kontorslokaler utan ventilation.

Oline Stig, Sydsvenskan