Recension av Blå dahlia. Svart ros. Röd lilja, Nora Roberts
Kärlek och skuld i den amerikanska södern
Säga vad man vill om Nora Roberts, men hon kan sitt hantverk.
Det var väldigt längesedan jag läste något av Roberts och jag vet egentligen inte varför jag bestämde mig för att läsa "Blå Dahlia, Svart ros och Röd lilja". Dels var jag väl lite nyfiken och dels ville jag ha något lite mer lättsmält, som bara flöt på utan att jag behövde fundera särskilt mycket. Utifrån den aspekten var Nora Roberts ett lyckokast. Jag läste på i snabb takt, och det var ren avkoppling. Formatet på romanen däremot, en tegelsten på drygt 1000 sidor är inget att rekommendera som exempelvis reselektyr. Boken föll faktiskt i bitar efter bara ett kort tag.
Vi får följa tre, eller egentligen fyra, kvinnor vars livsöden vävs samman i de tre delarna. Först ut är Stella. Ensamstående mamma som arbetar som föreståndare på en plantskola. I "Blå Dahlia" söker hon en tjänst hos den exentriska, smått legendariska, Rosalind Harper, och får den. Det är sedan Rosalind som är huvudkaraktär i "Svart ros". I den sista delen, "Röd lilja", får vi följa Hayley. Hayley är en ung avlägsen släkting till Rosalind som ensam och gravid dyker upp på hennes tröskel och letar efter arbete och någonstans att bo.
Dessa tre kvinnor i olika åldrar och i olika faser i livet, lär känna varandra och blir varandras familj. Som en röd tråd genom de tre böckerna svävar också en fjärde kvinnas ande. En kvinna som då hon levde råkade ut för en fruktansvärd händelse i Harper house, Rosalinds släktgård. Det är inget trevligt familjespöke de har att göra med här. Amelia Ellen Conner var en kvinna som visste vad hon ville när hon levde, och gör allt för att komma dit, nu då hon är död.
Som sagt, det här är ett skickligt hantverk med en blandning av kärlek, vänskap, familjerelationer samt en del övernaturliga inslag. En trevlig aspekt är att den utspelar sig i den Amerikanska södern, vilket alltid känns lite spännande tycker jag, med sina stora egendommar, brokiga släktträd med många väl bevarade hemligheter.
Det här är trevlig läsning för stunden, men ingenting jag bär med mig någon längre tid. Nu känns det dessutom som om jag fått min dos av Nora Roberts så att det räcker för ett bra tag framöver.
Mottagen: 25 september 2012
Anmäl textfel