LitteraturMagazinets recension
av Svara om du hör mig, Ninni Schulman
Trevlig blandning av spänning och vardag
När det andra skottet ekar i skogen är det ingen i jaktlaget som tar på sig det avlossade skottet. Det är först när den döde jägaren återfinns som frågan uppstår: vådaskott eller mord?
Ninni Schulmans kriminalroman ”Svara om du hör mig” utspelar sig under sex dagar och handlingen för hela tiden kontinuerligt framåt. Det är ganska ovanligt i dag när de flesta deckare hoppar mellan dåtid och nutid, ibland till läsarens stora förvirring. Det greppet behöver Ninni Schulman inte ta till, hennes tredje kriminalroman om journalisten Magdalena Hansson och poliserna Petra Wilander och Christer Berglund är både välskriven och mycket fängslande. Framför allt framträder gärningsman och motiv först under bokens allra sista sidor.
Det är älgjaktstider och jaktlaget har sina pass i skogen i Uvanå. Ganska snart fälls den första älgen och alla får genom radiokontakt veta vem som sköt och att en älgko fällts. Den mobila telefontäckningen är minst sagt usel ute i glesbygden, kommunikationsradion är oumbärlig. Så hörs ytterligare ett skott, men ingen skytt anmäler sig. Det är först när jaktlaget samlas igen som två personer saknas, Pär Sanner och hans trettonåriga dotter Alva, som satt med på passet. Titeln ”Svara om du hör mig” syftar på jaktlagets försök att få kontakt med Pär. Petra Wilander som deltar i jaktlaget tar sig tillsammans med jaktledaren till Pärs pass och hittar honom skjuten till döds. Alva är spårlöst borta.
Älgjakten avbryts och samtliga deltagare blir förhörda. Alla är i princip misstänkta, så även Petra, som utesluts ur utredningen. I stället får hon ägna sig åt vargen som olagligt skjutits. En ständigt het och omdebatterad fråga i Sverige är vargens vara eller icke vara och framför allt antal.
Det är ännu inte fastställt om det är ett vådaskott eller ett mord, men först måste Alva hittas. När hon äntligen återfinns är hon nerkyld och psykotisk och kan inte avge något vittnesmål. Bodil, mamma till Alva, är förtvivlad och mycket rädd. Hon försöker hjälpa polisen så gott hon kan, men hon har hemligheter som hon omhuldar. Alvas egendomliga uppträdande gör att tanken att Alva kanske sköt sin far poppar upp i huvudet, men hon slår genast bort den. Hon har absolut ingen aning om vem som kan ha utfört mordet även om Pär inte var speciellt omtyckt. Hon misstänker alla, till och med Henrik som hon planerat ett nytt liv ihop med.
Magdalena är barnledig och ingen vikarie är insatt för henne i tjänsten som reporter för lokalredaktionen i Hagfors. Hon får som de flesta andra mammor för lite sömn, dottern Liv har det trassligt med tänder, som tar god tid på sig att komma fram. Sexlivet orkar hon inte med, och jag tror att de flesta småbarnsmammor kan känna igen sig. Dessutom hotas lokalredaktionerna av ett sparpaket och hon inser att hon kan mista jobbet. Hon känner att hon måste skriva om de här händelserna och få någon att se efter Liv en stund. Hennes man är oförstående, han har ju sitt jobb att sköta. Hennes vardag, trötthet och dilemman berättas med stor ömhet och beskrivningen av den lilla babyns gester, uttryck och framför allt Livs gråt hörs nästan från bokens sidor.
Vardagslivet, som skakas om av dödsskjutningen, är skickligt nertecknat av författaren. Det är god kvalitet i den här berättelsen, jag fångas lika mycket av stämningen i bygden, där misstänksamheten kommer upp till ytan, som de olika personernas dagliga liv med små och stora problem. Glesbygdsmiljön är skildrad med stor kärlek och jag känner skogens dofter och blir blöt om fötterna där jag går i fantasin tillsammans med romangestalterna. Jag sträckläser och njuter och måste än en gång framhålla fördelen med en berättelse som kan klara sig och stå stark utan otaliga hopp i tid och rum.
På ett sätt balanserar berättelsen mellan den spännande deckaren och den mer avslappnade romanen och jag måste erkänna att jag gillar det greppet. Det är inte alltför vanligt i deckarsammanhang.
Mottagen: 22 oktober 2013
Anmäl textfel
