LitteraturMagazinets recension
av Pojken som slutade gråta, Ninni Schulman
En riktig bladvändare
Ninni Schulman är tillbaka med sin första bok efter debuten med ”Flickan med snö i håret”. Då var det iskall vinter. I ”Pojken som slutade gråta” är det i stället sensommar. Skolstarten börjar närma sig när en villa plötsligt brinner ner i lugna lilla Hagfors i Värmland. En pyroman är i farten. Nu börjar jakten på mordbrännaren.
Återigen får vi möta lokaltidningens reporter Magdalena Hansson och de lokala poliserna Christer Berglund och Petra Wilander som tar sig an fallet. Men vi får också möta en rad andra människor i den insomnade bygden. Precis som i förra boken finns nämligen hela tiden många misstänkta mördare som först i slutet kan avföras en efter en.
Handlingen berättas i snabba klipp. Vi hoppar från person till person. I början stör det mig att det går så snabbt. Jag hinner inte med. Så snart man fått ett känsloläge eller en situation klar för sig kastas man in i nästa. Ingen person hinner få kött och blod.
Dessutom känns berättelsen väldigt stereotyp. Under de första kapitlen kan jag inte skaka av mig känslan av att ”det här har någon hittat på”. Klichéerna staplas på varandra: Hatet och oron som gror under ytan i det lilla samhället och pyromanen som sätter skräck i bygden. Den frigjorda kvinnan som får sitt straff. Det godmodiga grannarna och det olyckliga paret.
Ändå är "Pojken som slutade gråta" en riktig bladvändare. Det är underhållande. Och efter hand kommer glimtar av liv. Lite kött här, lite blod där.
Bokens styrka är stråket av melankoli som hela tiden finns i bakgrunden. En sorgsenhet över det som inte blev, över misslyckanden, olycklig kärlek, svår sjukdom och tristess. Inte ens huvudpersonerna går fria från vemodet och alla har sina egna gnagande problem.
Upplösningen är betydligt bättre än boken som helhet. Jag blir glatt överraskad. Synd att jag inte fick en hint om slutet lite tidigare!
Mottagen: 30 januari 2012
Anmäl textfel
