Recension
av Det var jag som kom hem till dig, Nina Hemmingsson
Hemmingsson gör en stark debut som poet
Nina Hemmingsson har, på kort tid, seglat upp som en av Sveriges mest intressanta serietecknare. Hennes serier – oftast korta – präglas av mycket mörker, galghumor och en ångestladdad, snudd på bitter inställning till människan. Nu kommer Hemmingsson ut med sin första diktsamling. Att gå från bildbaserad kommunikation till poetisk kan inte vara det lättaste – men Hemmingsson imponerar.
”Det var jag som kom hem till dig” är en samling centrallyrik i Kristina Lugn-liknande anda. Det är mycket byråkratiska klichéer och torra språkbruksfraser, fritt blandat med absurda och grova meningar. Kommunal gråhet samsas med extrema inre tillstånd av längtan, ilska, ångest och hoppfullhet.
När jag läser en rad kan jag sällan ens ana vad nästa rad ska bära med sig, men ändå håller det ihop av en inre associationskraft, samtidigt som de otippade kombinationerna ger en osäkerhetskänsla som är både obehaglig och underbar.
Med ”Det var jag som kom hem till dig” positioner sig Nina Hemmingsson som en av Sveriges mest intressanta röster, både i serie- och diktformat. Det känns riktigt stort att få ta del av Hemmingssons poetiska debut. Sveriges diktklimat kommer aldrig att bli detsamma.
Jag ber att få avsluta med den fras ur ”Det var jag som kom hem till dig” som jag fängslades allra mest av, både på ett humoristiskt och ett alldeles för allvarligt sätt:
”Det är meningslöst att ropa normalt
för normalt bor inte här längre”
Mottagen: 29 augusti 2012
Anmäl textfel
