Recension
av Det är svårt att vara Elvis i Uppsala, Nina Hemmingsson
Aldrig bara roligt, aldrig bara sorgligt
Ett stort paket landade i min brevlåda och till min stora glädje innehöll det Nina Hemmingssons nya seriealbum och för en kort stund kunde jag klättra ur vinterns avgrundsdjupa lässvacka.
I "Det är svårt att vara Elvis i Uppsala" har Nina samlat klipp från två tidigare verk ("Hjälp!", 2004 och "Jag är din flickvän nu", 2006) och drygt 40 sidor med tidigare outgivet material. Enrutingarna – Hemmingssons signum – är borta och albumet är förbehållet lite längre serier i vilka Nina Hemmingsson testar gränserna för det acceptabla, vrider på resonemang och utforskar våra förbjudna tankar och mer råa, mörka sidor. Det är tvångstankar, ångest och ensamhet. Teckningarna är till synes enkla men vid närmare anblick otroligt uttrycksfulla.
Och än en gång påminns jag om hur svårt jag tycker att det är att recensera serier. Hur beskriver jag Nina Hemmingssons svarta humor, gränslösa satir; tragiken, sorgen … Hur förklarar jag känslorna som vissa serier väcker hos mig? För det är aldrig så enkelt att Nina Hemmingssons serier bara är roliga, eller sorgliga, eller att jag "känner igen mig". Det är snarare om lager och kombinationer av upplevelser och inte sällan motstridiga känslor. För Nina Hemmingssons serier kan inte förklaras – de måste upplevas.
Mottagen: 16 december 2012
Anmäl textfel
